FIM Meritum 2006 och FIM träffen.

Nu är det snart slut på väntan, papperen från SMC har kommit och det är ett tecken så gott som något. Eftersom jag i år för första gången skall mellanlanda på en Meritum träff, denna gång i Danmark på en plats som heter Svenstrup utanför Næstved mellan den 13 - 16/7 så är det nu mycket nära och det känns härligt.

Därifrån bär det sen av ner till den stora FIM träffen som äger rum
17-23/7 2006.

Två veckor före avresan till Meritum träffen i Danmark och FIM träffen utanför Berlin fick jag ett telefonsamtal från Bror som berättade att på hans BMW hade kabelstammen brunnit upp när han bytte glödlampa i huvudstrålkastaren, tur i oturen att det hände nu och inte under resan, men HUR kan det hända utan att en enda säkring hade gått, och maskinen gick men stannade inte ens när nyckeln vreds i OFF läget, nä det var växel i och släpp koppling som gällde för att få stopp på maskin.

Hojen står på en BMW verkstad i Stockholm i väntan på en ny kabelstam men vem vet vad som händer när den är bytt och tändningen slås på?

Den 5 juni fick jag följande Mail från en tydligt lättad Bror.

"Hej Thorbjörn,
Måste meddela att nu står en skinande blank R1200RT i garaget. Således är sommaren räddad. Har skissat lite på en färdplan som bifogas för yttrande.
Vi hörs/Hälsningar/Bror"

OK detta om detta NU ÅKER VI!

FIM Meritum.

Onsdag. Vecka 1.

Resan till FIM Meritum utanför Næstved i Danmark och FIM träffen i Paaren, strax utanför Berlin, startade jag den 12/6 och jag lovar, resan hade kunnat starta bättre, då det senare visade sig att jag fick det regn jag skulle få dessa första timmar, för att sedan vara förskonad under resten av min tre veckor långa resa, så varför gnälla? Men man är ju svensk.

Det började regna redan innan jag nått Piteå och fortsatte till dess jag hade passerat Nordmaling, söder om Umeå.

Vid Lövånger öste det verkligen ner, E4an var blank av vatten så det var bara att slå av på farten ordentligt, ett antal personbilar hade stannat vid sidan av vägen för att vänta ut de värsta skurarna. Det var inget alternativ för mig, jag var redan blöt och att stanna då var ingen ide, bättre att stilla rulla framåt. Det var ett beslut som fler gjort för jag mötte två hojar på väg norrut sakta plogande genom vattnet och det är ju först när man ser andra som man till fullo kan förstå hur mycket vatten framhjulet plogar åt sidorna.

Att kliva av hojen i Umeå för att tanka var ingen höjdare för även om Gore-Tex. stället är regntätt så blir man fuktig efter många mil i kraftigt regn och framför allt i baken. Så det blev till att återuppleva barndomsminnen.
När jag så småningom åter var tvungen att sätta mig på sadeln, genomblöt i ändan, undrade jag vad som gör att en s.k. vuxen människa frivilligt utsätter sig för något sådant? Men det konstiga är att när hjulen åter rullar så försvinner sådana illvilliga tankar lika fort som kilometrarna under hjulen. När jag nu ändå är på hugget med gnäll kan jag ju inte låta bli att nämna handskarna, har jag på något sätt missat någon viktig information eller?

Regn stoppar dom inte emot, i alla fall inte trettio mils körning i ösregn, när man sen tar av sig dessa dyngsura tingestar från händerna, svårt att få fram bensinkort ut plånboken med handskar på sig, ja se då händer nåt jättekul, fodret om det nu är Gore-Tex. membranet eller vad det nu är som följer med handen ut ur handsken vänds ju avigt och hur i hellvete är det tänkt att man skall få tillbaka handen i handsken när man skall försöka få in handen i ett blött avigt foder? Produktutveckling?????

Jag rullade i alla fall oförtrutet vidare söderut, regnet upphörde och solen värmde riktigt gott när jag passerade Vedabron. I Birsta eller för den som inte är insatt i Sundsvalls ”förstäder” vid IKEA stannade jag till och tog en rast tillsammans med L-G som jobbade där.
”Du kanske ser kran” sa han när jag via telefon ville ha lite guidning om var han jobbade och nog gjorde jag det. Redan från E4an syntes mobilkranens bom högt över de byggnader som finns där och lättare att hitta någon kan man inte ha än ett jättehögt utropstecken som pekar mot skyn, det kallar jag vägvisare.

Efter lunch och en hel del snack rullade jag vidare för att 19.30 sitta hemma hos Bror i UpplandsVäsby, nyduschad och mätt.
Då dök Lasse Östberg upp lagom till kaffet en jättekul överraskning att få återse honom, senast vi träffades var vid FIM träffen 2003 i Benalmádena i Spanien. Nu kan man bara hoppas att han blir fri från värken i kroppen så att han får nyttja ”pannan” lite mer för det vet jag att han gillar.

Torsdag.

Upp klockan sju och käkade frukost som Bror redan förberett. På med hojkläderna och kvart över åtta åkte vi söderut genom Stockholms morgontrafik. Ut på E4an ner till Mjölby där vi tog väg 32 ner genom Småland, på många ställen syns fortfarande sviterna efter stormen ”Gudrun” och inte minst de jättestora upplagen av timmer som finns utefter vägen.

När vi småningom passerat Höör på väg mot Malmö blev det stopp i trafiken mitt ute på slätten,
Solen stekte och skugga var inte att tänka på, där blev vi stående i 45 minuter medan räddningstjänsten klippte upp en Mersa, för att få ut föraren som hade testat hållfastheten i vajer räcket, fem sex stolpar hade han lyckats meja ner till kostnaden av en totalramponerad bil, vänster framhjul låg i höger dike och en massa skrot från bilen på vägen. Enligt den tradarförare som stod längst fram i kön, ja bakom ett antal hojar förstås, var det en rattfylla det handlade om, vilken baksmälla han skulle få när han nyktra till på sjukan, nåja det är ingen som tycker synd om honom i alla fall.

När vi åter fick köra styrde vi mot Bron över till Danmark och vidare på E47/E55 mot Næstved.
Från Næstved sökte vi oss fram till väg 22 och vidare ner till Svenstrup där Meritumträffen hölls.
Väl framme vid incheckningen strulade det lite, en av våra inbetalningar av träffavgifter hade inte registrerats men det löste Danskarna snabbt och smidigt. Vi fick våra inpasseringskort, en påse med lite reklam, en mugg med möteslogon på och ett träffmärke och en välkomstdrink.
Nu är ju vi Svenskar så bara därför var man ju tvungen att fråga hur vi skulle få hojarna ner till campen efter välkomstdrinken vilket bemöttes med ett varmt leende från Danskt håll.

Ner på campen och upp med tältet, då kom en glad Smålänning och guidade oss till middagen.
Grillad fläsk filé med klyftpotatis och grönsaker en par öl slank också ner så mätt och belåten återvände vi till tälten för att göra färdigt uppackningen, en dusch och sen var det dags för lite mer öl och snack med resten av Svenskgänget som samlats.
Kvällen blev en aning blåsig och när jag småningom kröp ner i sovsäcken undrade jag hur det skulle gå att sova? För de plastband som avgränsade campingområdet förde ett jävla liv men det var inga problem visade det sig för John Blund överföll mig i samma stund som jag la mig.

Fredag.

En guidad MC tur var dagens övning enligt programmet, men redan tidigt hade jag och Bror bestämt oss för ett snabbt besök i stan för div. shopping. Bror ett nytt batteri till klockan, han hade nämligen vaknat av att det stod två idioter och surrade utanför hans tält och hans klocka var ju bar kvart över fyra, det var jag och Bosse som stod och pratade i morgonsolen och klockan var strax efter åtta.
Själv skulle jag skulle köpa sandaler för de som jag hade tänkt använda stod kvar i hallen på EnhörningsBorgen lite långt att hämta dem nu. Vi drog in till stan direkt efter frukosten och mat det vet Danskarna vad de är så riktigt mätta drog vi. Tydligen var vi tidiga för det var inte många affärer öppna men Bror fick sitt batteri fixat och jag fick tag i ett par sandaler på ”tillbud”, åter till campen och klar för MC turen.

På Marguritervägar lotsades vi till Præstø där jag på väg till FIM i Spanien 2003 fick känning av ett litet sött diskbråck som sedan gjorde sig påmint under ett par månader. Nåja vi fick en glasspaus nere vid hamnen för att svalka oss lite i värmen. Vidare på dessa fina vägar till Fakse Ladeplads där åt vi lunch på en jättefin KRO med toppen käk och serverade vid bord med vita dukar till o med, därefter vidare till Stevnsfortet, ett nedlagt fort som numera tjänstgör som museum.

Anläggningen byggdes under mitten av 50 talet och framåt och från början var dess huvuduppgift att övervaka sjötrafiken i Öresund framförallt den ryska militären övervakades, ni minns säkert det där om Öst o Väst och Järnridåer.
Ett antal pjäser hade man till hands som klarade av att slänga skrot ca 27 km alltså över till den Svenska kusten om det skulle ha behövts. Senare blev det mest signalspaning som de sysslade med men teknikens framsteg har hunnit ikapp och förbi fort av denna typ, så därför är det sedan år 2000 ett museum.

Hemresan gick stundtals riktigt fort, om det var värmen eller längtan efter en kall Öl skall jag låta vara osagt men den senare var jättegod i alla fall.
Efter middagen var det en lugn och skön kväll som väntade i goda vänner lag även om det kylde på när solen gick ner i väster. Det var då som saknaden efter den extra tröjan som också fanns kvar på Borgen var som störst så en shoppingtur till spikades där jag skulle få hjälp av för dylika ändamål rätt typ av person, en kvinna så de så, hon åker Bimota 1000cc om de nu är någon som är nyfiken.

Lördag.

06.30 morgonduschen klar, frukost och iordningställande av hojen med flaggor inför nationsparaden in till Næstved centrum som startade kl. 10.00.
Inne i centrum hade man en parkering som var bevakad så att vi skulle kunna lämna våra kläder, hjälmar och hojar tryggt medan vi strosade runt i den ”lilla” stan.
Det var gott att sitta i skuggan under ett parasoll vid torget och avnjuta en öl till den underhållning i form av ett band som spelade Jazz och Reggie musik en härlig stämning och mycket folk.

Dags för shopping, en runda på ett flertal affärer och inte alla med den typ av plagg som jag behövde. Men vi hade en trevlig slapp runda i värmen och trot eller inte men vi hittade en tjockare tröja som jag gillade och fick godkänt för att köpa, även denna gång på ”tillbud”, skall bli skönt att ta på sig kyliga kvällar.

Halv tolv bar det åter mot campen, och på vägen ut passade vi på att tanka upp hojarna inför avresan mot FIM träffen i Tyskland.

14.00 dags för en traditionell Dansk lunch med snaps och sill i alla dess former, räkor, ägg, skinkor och sallader toppen gott och en härlig stämning vid borden med folk från hela Europa. Ett friskt hojtande om SKÅL, från den Danska ledningen kom hövdingen fram till vårat bord och sa att man inte ”förväntade” sig någon svensk snapsvisa men att det heller inte gjorde nåt om så blev fallet så naturligtvis. Ingvar stämde upp den gamla hederliga Helan Går och vi andra föll naturligtvis in, detta var av de övriga nationernas deltagare ett uppskattat inslag i denna långa gemytliga lunch.

Nu fick vi en paus i ätandet fram till kl. 20.00, Solen sken och att termometern visade på runda 27 grader gjorde inte eftermiddagen sämre, en lätt vind svalkade skönt där folk låg och slappade både i sol och skugga för att samla kraft inför middagen, något packande inför uppbrottets dag syntes inte.

Middagen och avslutningen av denna min första Meritum träff blev jättefin och detta gör ju dessutom att mitt minne av denna träff blir toppenfint. Det känns skönt att i tältets ensamhet få samla intrycken av dessa tre dagar samtidigt som horisonten i väster skvallrar om ytterligare en underbar dag akompangerad av det svaga ljudet av musiken i stora hallen, men visst saknar jag mitt hjärtas vän, att få dela detta med henne är ju det jag helst vill, men hon är ju 170 mil bort.

Nästa års Meritum träff är i Schweiz närmare bestämt i Granges (SION-SIERRE) den 1-3 juni, inte långt från den by där vi år 2000 startade nationsparaden in till Martigny, ett perfekt ställe eftersom det ligger på vägen ner till Italien och Cesentico där den 62: a FIM träffen 2007 går av stapeln.

Nu väntar resan till Berlin.

FIM 2006.

Söndag.

06.45 sitter i morgonsolen och ser hur tält öppnas och folk yrvaket stapplar ut i solljuset, daggen ligger ännu som små pärlor i gräset och glittrar när solens strålar bryts i dem, duvor kurrar i träddungarna runt om oss en gök och faktiskt även en tupp har gjort sina röster hörda denna morgon, uppbrottets morgon.

Efter en lugn och god frukost gällde packning och det tog inte lång tid innan jag och Bror var klara för avfärd, nu inväntade vi bara P-O från Kumla som skulle ansluta till oss, Ingvar och Bosse rullade iväg för de hade en annan resrutt planerad, en hel del andra träffdeltagare rullde ut från campen för att återses om någon dag på FIM campen i Paaren Berlin.
Efter telefonkontakt med P-O möttes vi uppe på väg 22 för slingan ner till campen var inte den lättaste att beskriva. Efter en dag i sadeln, 2 färjor och hög temperatur så landar vi denna kväll på ett B&B i Scleswig strax söder om Flensburg i Norra Tyskland.

Ett fräscht rum och en skön dusch gjorde det lätt att ta promenaden ner på stan för en sen middag.
En fiskrestaurang fick den äran och där kunde inte jag motstå frestelsen av en helstekt forell, förvisso ingen vildfångad så klart men ändå, den var i alla fall jättegod och det var heller inget fel på den öl som fanns tillstädes.

Med en kropp uppfylld av välsmakande mat i en god och avspänd miljö var det skönt att flanera i den gamla staden med små trånga gator och hus beklädda med klätterrosor i många olika färger denna ljumma afton.

På vägen hem blev det ett oplanerat Pitstopp vid ett gammalt Braueri som rustats och nu tjänstgör som utskänkningsställe, tänk så fiffigt. När vi lättade var klockan halv elva och +24 på termometern det var inget problem att klara av den sista backen hem, en lättsövd Tobbe anföll kudden och ljuv musik uppstod, sömn.

Måndag.

Vaknade runt sju och tog en dusch, rafsade ihop de prylar jag spritt omkring mig och var klar för frukost strax före åtta. Vilken frukost, mycket och gott så mätt och nöjd betalade jag madam de 30 euro som hon begärt och vi var redo för ännu en dag i sol och värme på tyska vägar.

Med en temperatur som varierade mellan 25 och dryga 30 körde vi väg 76 mot Kiel och vidare ner mot A1/E47, Lübeck. Sedan tog vi väg 20 som är ny och fräsch. Vid Schönberg var det meningen att vi skulle ta väg 104 mot Schwerin men den avfarten missade jag i samband med en omkörning (bortförklaring) vilket betydde att vi fick en lite annan resrutt är vad som var tänkt, men vadå? Det blev avfart 6 i stället för 5 och väg 106, en fin väg ner till Schwerin dessutom var tanken ju att åka just 106 an ner till Kyriz så vi var ju på rätt väg i alla fall.

Från Schwerin via Kyritz ner till Nauen var det väl inte värdens roligaste väg, långa rakor många småtrista byar och ett vägarbete där trafikljuset hade fått solsting, därför växlade det lite som det passade ibland med jättekorta gröna intervall och helt plötsligt ett långt grönt intervall vilket fick till följd att en hel del irritation uppstod en del gav blanka faan i den röda lampan och körde ändå, så det blev allt lite svettigt ibland.

Inne i Nauen var det också vägarbeten så trafiken var omdirigerad på mindre gator och vilka gator. Kullersten gropig och ojämna så det förslog, så jag tog det jättelungt för nu var vi nära och bara tanken på att gå omkull på detta underlag höjde pulsen och transpirationen ökade, kanske mest för att det gick sakta och var jättevarmt i Gore-Tex kläderna. Sista biten fram till FIM i Paaren gick genom en härlig slinga i bokskog som skuggade och svalkade skönt.

17.00 var vi så framme vid FIM:s träffplats. Bosse dök upp vid incheckningen som gick fort och smidigt och med en otrolig fart försvann den öl jag hade inhandlat. Tältet upp och en taklags dryck (varm Whisky) som rev gott i den torra strupen innan resten av prylarna åkte in i tältet, därefter en skön dusch.

Bosse och Ingvar fanns ju redan på plats så efter en stunds surrande med dem så gick vi till restaurangen och käkade, en schnitzel satt fint denna eftermiddag.
En stilla promenad i byn som ju för övrigt hört till f.d. Öst tyskland, och det syns ännu trots att det bara är ca 3 mil in till centrala Berlin, åter på campen satt vi o snackade en stund i den behagliga skymningen o runt midnatt kom John Blund och hälsade på.

Tisdag.

Upp o hoppa o in i duschen, frukost, de andra Hjulingarna åkte ut på olika turer själv hade jag tänkt slappa denna dag om det nu skulle gå i denna värme.
Strax efter tio dök Gert och Bo upp så jag hjälpte till med att få upp deras tält. Dagens första öl försvann i den heta förmiddags solen, resten av dagen blev det mest stilla snack och knallande runt på campen för att se sig omkring bland alla nyanlända.
Sissi och Jan-Erik kom, de hade haft sällskap med L-G och hans kompis på färjan över från Göteborg till Kiel. Jag hade turen att vara nere vid incheckningen när de två rullade in så vi hann snacka lite innan dom begav sig in till Spandau, där hotellet de skulle bo på låg, trettio minuters resa sa tyskarna som kunde vägen. Hur lång tid det tog vet jag inte men vägbeskrivningen på en fotostatkopia av en karta såg inte allt för rolig ut.

När vi på kväll gick till restaurangen för att käka middag kom vi till ett kaos som bara blev värre ju längre kvällen led. Restaurangen hade problem med öltappen i värmen. Vi hann nästan äta upp maten innan ölen kom och det var en allmän irritation vid de flesta borden över saknad dryck. Inne vid baren var kaoset totalt när det ropades på dryck från alla håll, hur gick det till under fotbolls VM? Det var ju varmt då också och dessutom mycket mera folk.

Kvällen var annars lugn och på campen var det som det brukar på vissa håll fyllefest, På andra håll rena folkdans partyn som hos Ungrarna, härligt att se hur de med små medel, kom ihåg att de åkt MC med begränsade möjligheter till packning ändå kan spela musik på medhavda instrument dansa och ha kul utan att var kanonfulla.

Onsdag. Vecka 2.

En ensam Norska ylade som en parningssugen varghona när jag smög iväg mot duschen kvart över fem. Solen dök upp över träden en bit från oss och nu har den börjat värma. Det är en härlig syn när solen lyser på alla vindrutorna som ännu är daggtäckta.
Jag hade bokat en tur till Berlins Tekniska Museum. Alla som har varit där säger att det är ett stort och intressant museum så det skall bli intressant.
Tuppen gol och kyrkklockan slog sex, då är inte så långt kvar till frukosten.

En lång het dag närmar sig svalkans timmar, tekniska museet var intressant men vad en icke tyskspråkig människa som mig saknade var lite info. på engelska, Med tanke på denna stora turiststad som Berlin ändå är, värmen och den begränsade tiden gjorde att inte bara jag tyckte att det kändes lätt stressat, att sitta och vänta på att få beställa något att äta i tjugo minuter och sen nästan lika länge på att få in maten gör inte helhetsintrycket bättre. En kul grej var i alla fall att det fanns en Storch (flygplan) med Svenska nationalitets beteckningar upphängd i taket och att det på foton fanns en med F21s nummer på i denna tyska högborg.

Renée och Lennart har kommit under dagens lopp och det var kul att se dem igen. Hans från Norrtälje har också spikat upp sitt tält så Hjuling gänget börjar vara samlat.

Dags för en snabbdusch före Meritum klubbens ”picknick” klockan 19.00

Träffade Spik-Eva, och Per Martin ett glatt återseende, Jenny satt hos Ålänningarna.
Per-Martin hade varit och duschat i den stora vattenspridaren som stod och vattenbegöt den stora gräsplan dygnet runt. Den stora vattenspridaren har för övrigt varit mycket populär de senaste dagarna för en snabb kall avrivning i denna underbara värme som vi fått uppleva. Gräsplanen som användes vid invigningen hade i alla fall börjat grönska riktigt bra.
Picknicken var en trevlig avspänd träff med FIM veteraner och efter denna slirade vi iväg mot Market Place för att avrunda kvällen och det gjordes bland annat med en matjessill macka och en Dunkel öl eller var det två?

Dags för några timmars vila inför målgången som lär bli en tuff övning, lång väg, hög värme, låg fart och många timmar i stan Spandau.

Torsdag.

06.00 Målgångs morgon.
Solen stiger, toalettbestyren avklarade, flaggorna på hojen, klar för frukost och redan började folk prata om den heta dag som väntar. Skall man tro på +30? Vi som skall gå i stan hela dagen för vi startar ju så tidigt, svett, svett härliga värme!!

+38 under körningen, varmt var det men det flöt på bra. Vid framkomsten till målplatsen så spelas ju nationalsången men tyvärr överröstades den av dansmusik från högtalarna på en ja vad skall man säga behövs det? GW räcker, svagt tycker jag i alla fall, den musiken kan han ju spela hela vägen hem till Sverige………….

Ett besök på citadellet i Spandau och en promenad på gågatorna i centrum avslutat med ett fika på ett luftkonditionerat varuhus avrundade vårat besök. Hemresan blev som vanligt, man kommer ifrån varandra beroende på att en del kommer ut från parkeringen, och andra som jag denna gång stod inparkerad så det tog sin lilla tid innan jag kom loss. Väl på väg så tänkte jag att det var bäst att tanka inför nationsparaden så när en Shellmack dök upp svängde jag in och där stod resten av gänget. Jag tankade hojen och gick in för att betala och se där var det en palaver med höjda röster svettiga gubbar på båda sidor om disken, jag stegade fram till en ”ledig” kassa och fick till min förvåning betala på en gång jag hade ju tankat vid tapp 2 och denna kassa betjänade tapp 1 – 4. Palavern vid den andra kassan gällde volymen som tankats på tapp 5 vilket enligt tysk ordning handhades av kassa 2.

Jan-Erik, Sissi och jag åkte tillbaks till campen för att Sissi skulle lämna in hojen för en koll. Den hade nämligen tjuvstannat för henne en par gånger och frågan var ju om den inte laddade eller om batteriet var slut. Sent om sider kom Gert och Bosse efter att palavern vid macken retts ut och friden lägrade sig åter.

Invigningen av detta FIM rally var verkligen inget att yvas över. En gosse som till motorcyklister från hela Europa bara snackar tyska är svagt mycket svagt men är man så är man.
Middagen som vi bjöds på var ok. Men kaoset vid öltapparna fortsatte eller vad sägs om 5 – 15 minuters väntan på 0,4 liter öl? Frågan kvarstår hur var det under fotbolls VM?

Fredag.

För min del startade dagens buss/båt tur redan halv nio tillsammans med Norrmän, Finnar, Österrikare och Italienare de senare som vanligt totalt utan kontroll. Ett helt gäng stormade bussen att sen åtta av dessa skulle vara i en annan buss hade de ingen aning om vadå bussnummer? Men efter en mindre palaver hade de tyska gossarna fått ordning i leden och de åtta förflyttade till ”rätt” buss.
Resan gick in till Spandau och där beordrades avstigning inget mer, på tyska?
Samtliga klev snällt av och ställde sig i skuggan undrande vad som nu skulle ske. Vi befann oss på samma ställe som vid målgången. Det flög glada förslag om öl på restaurangen vi stod utanför, men se då kom en annan av de rödtröjade tyskarna och ropade att endast de med blå biljett som skulle kliva av jag hade en rosa biljett så in i bussen igen.
Iväg till en annan parkering där vi såg att folk gick till flodbåtar, jag sökte upp den båt vars namn stod på min biljett, kanske detta var ett djärvt beslut för det var många som fick vända, fel namn på båten!!! Bokstäverna ser i alla fall likadana ut i Tyskland, så jag hade väl tur.

Båtresan in till Berlin centrum var lugn och skön och den tog oss verkligen genom de centrala delarna av Berlin.
En manlig guide på båten berättade om broar och byggnader Öst o Väst. Det som störde var en Finne som tydligen var kunnig i tyska för när guiden var färdig med den tyska versionen och gick över till engelska då satte Finnen igång och berätta på finska för det sällskap som fanns omkring honom med hög och klar röst vad guiden sagt antar jag. Så den engelska varianten fick jag i alla fall endast höra fragment av men va fn. Jag hade ju öl, sol o och värme.

Efter båtturen var det så dags för oss att sätta oss i bussar igen och med hjälp av en vältaligt kvinnlig guide lotsades vi genom f.d. Öst o Väst Berlin.
Vid Brandenburger Tor fick vi en bensträckare på 15 min. och guiden bad oss om att hålla tiden och hålla samman. När tjugofem minuter gått började hon räkna personer i och omkring bussen, då fattades 4 pers. trettio fanns på plats. Eftersom Italienarna saknade fyra man så började dom att ringa efter sina saknade vänner jodå visst dom var på väg skulle komma när som helst detta visade sig vara efter nästan trettio minuter!
När guiden påpekade att det var oförskämt att låta trettio personer sitta i bussen och vänta på detta sätt började de sent ankomna att gapa o vifta med armarna och rent allmänt göra bort sig.
De höll på och störde guiden tills hon fick nog och talade om för gaphalsarna att det var hon som bestämde ombord på bussen och om detta inte passade så gick det bra att kliva av och ordna hemtransporten på egen hand för under hennes tio år som guide i Berlin hade hon aldrig någonsin blivit behandlad på detta sätt! Då blev det tyst på gaphalsarna.

En Palestinsk/Libanesisk demonstration försenade oss ytterligare eftersom det var tvärstopp i trafiken så klockan 17.20 landade vi åter på en stekhet camping +36 enligt Ingvars termometer.

Rallyt kommer inte att gå till historien som det mest välorganiserade även om många med mig hade trott det på förhand och det verkar vara en samstämmig bild när man lyssnar runt lite mycket småstrul och missar rent allmänt. Och var fn. finns postlådorna i detta land?

På kvällen före Nationsparaden fick vi besked om att paraden som skulle ha börjat kl.13.00 nu är ändrad till 10.00 på grund av att det denna dag skulle gå en GAY parad i stan. En parad som varit känd sedan ett år tillbaks och då undrar vän av ordning visste inte tysk polis om GAY paraden när tillståndet gavs för FIM paraden? 17 juni avenyn skall ju stängas av. Svagt att ändra tiden kvällen före, nu gäller bara att gilla läget avgång från campen 08.15.

Lördag.

Starten för paraden var förlagd till Olympia stadion där Rolling Stones hade uppträtt kvällen före och det syntes på parkeringen skräp, skräp och åter skräp. De flesta sökte sig till den lilla skugga som fanns och en kvinna råkade sätta sig på en hundskit, vilket jubel det blev när hon stod på alla fyra och gubben hennes torkade henne i baken, som tur var hade hon skinnstället på.
Själva paraden blev ganska avslagen, stora breda paradgator Bismarkstrasse fram till Groser Stern t.ex. långt ifrån folket, de som nu var ute denna tidiga lördag förmiddag. Sakta gick det så det var några hojar som kokade och inte undra på det +39. Svetten den rann lika fort som vattnet rann ner i strupen. När vi kom fram till uppställningsplatsen vid Berlin mässan blev det bara ett kortare stopp innan några av oss Hjulingar drog vidare till Luftwaffemuseet, en till största delen utomhus anläggning på ett nedlagt flygfält passande nog.

Hem och ladda för avslutningen med middag och underhållning. Hjulingarna fick pris som största Svenska klubb och Spik-Evas Per Martin fick hämta priset i sidvagnsklassen.

En trevlig kväll som avslutades med ett fyrverkeri, hur dom nu tordes med tanke på den snustorra marken.

Söndag, uppbrottets dag.

Det packas ihop prylar som spritts under minst tre dagar. Runt omkring på campen blir de ”lediga” tältplatserna fler och fler, hojar morrar igång i den svala morgonen. Snart är solen varm igen så det gäller att packa innan det blir för varmt svettas lär man ändå få även idag.

Nu sprids vi ut över Europa igen som agnar för vinden Öst, Syd, Väst och Nord för mig blev det Öst tillsammans med Lennart och Renée.

Efter frukosten rev jag tältet, Ingvar och Bosse var först iväg sen åkte Bror, Gert och Bosse med sin värkande rygg rullade mot Danmark och strax före tio var det våran tur att rulla mot Polen.

12.20 var vi framme vid den Polska gränsen och kön till passkontrollen (EU) rullade på riktigt bra tack och lov för det var +38 grader. I Gore-Tex stället var det betydligt varmare så det var underbart att komma in på bensinstationen och svalkan där.

De Polska vägarna var bättre än väntat men visst på vissa sträckor är de ojämna, spruckna och spåriga. Då snackar vi spår djupa spår med tvära kanter på höger sida sådana kanter jag inte skulle vilja tuscha emot för då kanske man hade fått en minnessten bredvid vägen. Sådana fanns det gott om med namn och datum dessutom, gatstens sträckor och gamla nasse vägar ja det var en salig blandning. Hur Polackerna kan köra på det sätt dom gör begriper jag inte, spärrlinjer, backkrön med högersväng och hastighetsbegränsning är definitivt inget hinder för att köra om ibland verkar det vara en uppmaning till omkörning.

På en raka hör o häpna, kom två gasglada bilar ikapp oss och naturligtvis fick vi möte så då måste man ju köra om. Sagt och gjort ut i vänster fil båda två med två meters lucka, plötsligt bromsade den första hårt och vek in tvärt framför Lennart som nu hade en bil utanför sig och den gossen ville ju in för att inte krocka med den mötande så det blev till att nypa hårt på hejdarna för oss så att bilisten skulle få plats. Varför hade den förste gossen bromsat så hårt då? Jo, se den polska Polisen ställer ut fullskala siluetter målade som polisbilar efter vägarna och då jäklar bromsas det för på håll ser de riktiga ut.

Vi kom i alla fall fram till dagens mål Malbork strax före åtta och fick tag i rum på Dedal Hotel på en gata med det pampiga namnet General de Gaulle 5. Tänka sig en fransk General och President har fått ge namn åt en gata i Polen.

En öppen parkering var allt de hade men den var å andra sidan bevakad av en man dygnet runt. En dusch och sen ner i matsalen som var fantasifullt inredd, god mat och sen ut i baren där vi tog kaffe och likör osså en öl.

En tysk trio, en kille och två brudar kom in i baren och började snacka, det var MC folk också, på väg till St.Petersburg i Ryssland, inga problem den en ena bruden var ursprungligen ryska från Omsk.
De bjöd på en omgång öl och Lennart och Renée som är duktiga på tyska snackade med dem och faktiskt går det rätt så bra att förstå efter ett tag, så tiden rann iväg och strax efter midnatt kröp jag ner i bingen med ytterligare 50 mil i kroppen.

Måndag.

Borgen/Fortet/Slottet i Malbork var en imponerande skapelse som historiskt har anor från tidigt 1300 tal. När vi kom fram och började se oss om förundrades vi över att dessa byggnader hade sparats under kriget, senare när vi med en guides hjälp lotsades runt fick vi en annan bild fortet hade i det närmaste varit en hög med tegel efter kriget sönder skjutet av ryssen. Dom trodde att tysken fanns kvar i fortet men se dom lurades och hade tagit sig över floden och sköt tillbaka därifrån för att få en lugnare reträtt så ryssen sköt på fortet i fjorton dar innan dom upptäckte misstaget.

Nu är det under ständigt återuppbyggande och förstärkning för floden som rinner strax bredvid har en förmåga att röra sig och flodbäddar är inget bra ställe att bygga tunga saker på såvida man inte gör ordentliga förstärkningar av grunden och det hade man nog ringa kännedom om när Borgen/Fortet/Slottet en gång byggdes.

När vi sent om sider kom iväg var vi ganska sena enligt den tidplan som vi åkte efter men efter ca en timmes körning stannade vi för att få oss lite mat. Ett grillspett lät frestande, så fick det bli och vilken blåsning vi åkte på, visserligen fick vi det största grillspett som jag hittills sett. Det visade sig att priset var baserat på vikten och våra grillspett vägde ca 750gr. per person det kallar JAG jättepotion så notan blev därefter.

Just när vi var klara att åka kom det lite regnstänk och en åskknall så vi fick köra i regn, inte mycket men dock, Lennarts Gore-Tex ställ som börjar vara lite slitet läckte så när det dök upp en mack stannade vi och tog en cappucino, tankade hojarna och regnet hade dragit förbi.

Rum fick vi så småningom tag på i en liten by som heter Kalinowo. Där en ung tjej hade startat en restaurang och hotell, eller som det stod på väggen NOCLEGI.
På knagglig engelska förhandlade hon med Lennart för att förstå vad vi ville och vilka priser hon hade och till slut löste sig allt. Hojarna ställde vi på gården med en riktig vakthund som var lös under natten så dom var i tryggt förvar.

Tisdag.

En ny dag började med att jag vaknade av en tokskällande hund och en motorgräsklippare. Det var en riktig maroska som klippte gräset kring korsningen utanför fönstret, som stod öppet för att få lite av nattens svalka in i rummet, så av sovmorgonen blev intet eftersom hon drog igång halv sex, men solen sken i alla fall.

En jättefin frukost var uppdukad så mätta och nöjda drog vi vidare och snart låg Polens stundtals kassa vägar bakom oss, Litauen välkomnade oss med mycket släta och fina vägar tvärt emot vad vi väntat oss men tänk vad EU pengar kan göra i vissa länder, Baltic Link heter vägprojektet som sträcker sig genom Litauen, Lettland och Estland.

Byar som vi passerade såg på håll riktigt tråkiga ut gråa och trista så jag förstår varför de har dragit vägarna utanför dessa. Enorma jordbruks bygder med stora fält där det odlas säd men också stora fält som ligger i träda och det är ju inte lika roligt att se.
På sina ställen syntes också de stora djurstallar som användes under rysstiden och som nu endast är tomma skal. Staden Kaunas körde vi igenom och det var en upplevelse av taskiga gator men bra skyltat och en hiskelig trafik är mitt minne av den staden som verkade vara en gammal stad.

Sista biten vi körde i Litauen dök vägarbeten upp och de fortsatte genom hela Lettland inte så att hela sträckan var ett vägbygge, nejdå men många var de vägbyggena alltså.

Vid gränsen mellan Lettland – Litauen var det uppenbart hur mycket av transporterna som går på långtradare, kön vid gränsen var säkert två km. lång.

Norr om Riga stannade vi vid ett hotell och fick rum över natten och dags för dagens dusch och det var underbart för det hade varit en svettig dag.

Lennart ringde och bokade färja från Padlinski till Kappelskär till Torsdag detta för att fäjorna går på morgon från Padlinski i Estland.

En god soppa till middag två öl och en slapp skön kväll men det blev kyligt så vi flyttade inomhus kändes konstigt efter alla varma kvällar men kanske berodde kylan mer på närheten till havet än verklig kyla.

Onsdag. Vecka 3.

Jag vaknade runt sex och knallade ut för att ta mig en rök men det kändes konstigt att trafiken var så intensiv denna arla timme. Killen som skötte bevattningen var också igång och det som störde mest var klirret av porslin från restaurangen den skulle ju inte öppna förrän om en timme. Då först slog det mig att vi hade glömt att ställa om uren, vilken tur att det var nu jag kom på detta, för jag antar att färjan inte hade väntat på oss. När Lennart o Renée kom frågade jag den lite dumt vad klockan var och till min lycka hade inte heller dom ställt om klockorna.

Vidare norrut på stundtals mycket fina vägar avbrutna av vägarbeten rullade vi tills det var dags för tankning. Vi stannade på en mack strax före gränsen till Estland men se den macken hade slut soppa så vi fick fortsätta en dryg kilometer in till Salacgriva och där funkade pumparna. Vid kaffeautomaten kom vi i samspråk med ett svenskt par och snacket fortsatte i skuggan utanför macken. De avrådde oss starkt från att åka in i Padlinski för nattlogi eftersom kriminaliteten och korruptionen är så hög där i den forna ryska ubåts basen det sades att ”det är inte säkert att hojen är kvar om du låser in den på polisstationen ens.”

Vid gränsen var det åter dags för passkoll och för första gången även koll av regbeviset tur att jag för säkerhets skull tog med hela regbeviset som ju krävs i Estland.

Så var vi då åter i Estland och på fina vägar bar det av upp till Pärnu. Ett snabbt stopp vid en bankomat och sen ner till stranden +22 i luften och +20 i vattnet, Lennart och Renée passade på att svalka sig i Östersjön efter en snabblunch.
Norrut igen svettig efter att ha klätt på sig mc stället och jakten på ett sista boende började. En stor fin skylt utmed E67an talade om att här finns rum så det blev en tvärsväng in på en smal grusväg, vad är detta undrade jag stilla men lugnades snabbt när ett snyggt gammalt stenhus dök upp i skogen.

Ett gammalt postdiligens ställe från 1827 underbart renoverat låg här mitt ute i skogen.
Ett par öl och en respektabel middag med ett långt samtal med anläggningens ägarinna. Hon berättade bland annat att när Estland blev fritt så begravde man en rubel under en minnessten som står på framsidan av huset, tyvärr glömde jag att fotografera den minnesstenen men det var i alla fall en fin avslutning på dagen.

Torsdag.

Revelj 06.00 frukost 07.00 båtavgång 10.00

Solen är uppe och jag med den, turen fram till färjan var bara ca sex mil så den gick fort och smidigt
Lastningen på färjan var lite annorlunda än jag varit med om tidigare och att stå mitt bland bilarna kändes lite konstigt men OK man får hoppas att de vet vad dom gör, besättningen alltså.

Solen gassade hela vägen över Östersjön så det var en behaglig resa. Där på akterdäck var ju som alla förstår stundtals lite svårt med telefonkontakt till hemlandet så det var lite osäkert var jag skulle spendera natten.

Under resan fick vi gott om tid att prata om ditt o datt och bland annat släktforskning kom upp och där finns det ju väldigt mycket att upptäcka, många människoöden.
Tiden gick faktiskt riktigt fort och klockan 19.15 landade vi i Kapellskär, vi skildes på bildäck Lennart o Renée med destination Stugan och jag mot Bålsta och brorsan.

Fredag/Lördag.

Efter en slappardag i skuggan hos brorsan tillsammans med grönlandshunden Dersju så åkte jag över till Jessica, Pelle och IDA, den lilla solstrålen och mitt Barnbarn.

När jag kom fram till Jessica och vi precis hade hälsat på varandra dök det upp en kvinna på loftgången ovanför oss. Hon frågade Jessica hur länge jag skulle stanna och när hon fått det beskedet erbjöd hon omgående att jag skulle få parkera hojen i hennes garage. Hon hämtade nycklarna så att hon skulle kunna flytta undan sin bil, fort var det gjort bilen ut och hojen in i garaget, när vi var klara förklarade hon att hon minsann kände till hur lätt en MC försvinner, hon jobbade ju vid tinget.

Vi som har rest lite nere i Europa brukar ju lovprisa dem för deras hjälpsamhet när det gäller att få hojen på en säker plats över natten. Nog finns det underbara människor i Sverige också, tänk vilken granne Jessica o Per har.

Vad härligt att träffa IDA, den lilla solstrålen, det var inte någon lång blygsel sväng hon tog. Det lät ur lillan, fel av mig det pratades hela tiden och precis som syd européerna så använde den lilla armarna för att ytterligare poängtera och förstärka sitt ”tal”.

Ett par promenader till närliggande lekplatser hann vi med under min vistelse. Jag var många gånger livrädd att den lilla skulle ramla och skrapa sina knän när hon med en väldig fart kom springandes samtidigt som hon framför sig sköt en dockvagn. Det ser bara livsfarligt ut men det är ju med mina ögon, allt gick i alla fall bra och rutschkanor samt gungor var de populäraste redskapen.

Söndag.

Efter en lugn resa upp till Vika (Falun) så kom jag runt klockan tre fram till storebror där jag stannade över natten. Ett kortare besök hemma hos brorsdottern Karin med familj hanns med innan det var dags för middag som denna ljuvliga dag med stort nöje intogs på balkongen med en fantastisk utsikt över Vikasjön.

Jag hade valt att sova i sjöstugan vilket jag inte ångrade eftersom man sover så gott när det är lite svalare och luftigt.

Måndag.

Jag och Åke hade kommit överens om att träffas i Strömsund för att gemensamt åka hemöver. Så när jag vid tiotiden tiden åkte från Vika styrde jag via Falun, Rättvik och Mora kosan norrut efter 45:an, lugnt och fint på en stundtals mycket fin beläggning rullade jag mot Strömsund.

Vid ett par tillfällen kollade jag av via mobilen hur läget var för Åke. Även där flöt det på fint, när jag kom till Strömsund körde jag rätt genom samhället och stannade på en stor parkering vid norra infarten, när jag ringde Åke hade han ca. två mil kvar. Jag tog det lugnt och inväntade honom där.

Efter att Åke rullat in på parkeringen och fått sig en pipa rök så körde vi fram till Campingen där jag hade bokat en stuga för natten. Vi öppnade var sin öl och satte oss på verandan för att njuta av denna dryck samt en rök i lugn och ro innan vi riktigt installerade oss. Man skall inte stressa vid sådana tillfällen.

Efter en stilla prommis in till samhället och en pizza återvände vi till våran stuga där en glad Norrman dök upp efter en stund. Han åkte normalt Winge men se nu hade han ju fruga med och då fick det bli bil och husvagn och vilken husvagn sen, tre komma fem ton! Nåja han hade en stor amerikansk Van på tre ton att dra med så det fick väl gå, men lite tristare än MC n tyckte han allt, jag är beredd att hålla med honom.

Tisdag.

Hemöver, och nu var målradarn låst vi åkte 45:an till Dorotea ner till Åsele via Lycksele där vi käkade. Vidare till Glommersträsk och vid Storlångträsk stannade vi och fick oss kaffe och våffla, efter detta var det inte mycket kvar och jag lovar det var en underbar känsla när jag 17.15 åter efter tre veckor och 570 mil rullade in på EnhörningsBorgen och min älskade kom mig till mötes.

Ett tack till er alla jag mött under resan, det är ni som gjort min resa till ett minne värd att minnas.

Vad är målet med en resa?
Jag hade nått ett mål
Hemkomsten.

/Thorbjörn

PS.
Brors 1150 är nu fixad.
En kabel hade legat och skavt mot en vass plåtkant under instrumentpanelen. Illa.
Vassa plåtkanter och elkablar går inte så bra ihop.
DS.