Dag 1. Startar en fredagmorgon i början av augusti, hemifrån Hagaviken, Luleå. Har packat allt klart sedan kvällen tidigare. Åker E4 norrut. Tråkigt, men nödvändigt! Tar av E10 i Töre och stannar till för att rengöra visiret på Shellmacken i Töre. Parkerar hojen invid planket där långtradarna brukar ställa sig. Just när jag kommer tillbaka till hojen kommer en "norsk oljekung" med sin nya Mercedes "flerahundra" och dubbelparkerar. Bakom mig har en annan bil ställt sig kloss mot min bakskärm. Norrmannen sitter kvar i bilen och väntar medan "konen" rusar iväg för att handla. Hon lämnar dörren på glänt och sidorutan är nervevad. Jag väntar mig att norrmannen ska flytta sig när jag startar hojen, men inget händer . Lite sur blir jag och hornen växer ut en bit. Hmm det ligger en hel del sand och grus närmast planket. OK, då drar vi. In med ettan, försiktig rullning i jämnhöjd med framdörren, sen en lätt vickning med högerhanden och norrmannen sitter i ett damm- och grusmoln och hotar nävarna. Hämnden är ljuv!

Åker glad och nöjd vidare. Stannar helt kort i Överkalix för att tanka och trycka i mig en varmkorv. Vidare iväg, tar av från E10 och kör väg 392 mot Pajala, en bitvis tråkig väg men här och där med lite kurvor som bryter tristessen.

Kör en sväng i Pajala och åker förbi det berömda Vittula-området. Stannar dock inte utan letar istället en bank för att växla lite valuta inför fortsättningen. Får rabatt, dvs slipper växlingsavgiften av en trevlig dam på Sparbanken. Glad äntrar jag hojen och kör vidare mot Finland. Gränsen passeras som vanligt utan att man knappt märker den. Mest märkbart är hastighetsskyltarna som växlande visar 60 och 80 km/tim som tillåten fart. På finska sidan väljer jag att köra väg 403 upp mot Kolari där jag kör E8:an en kort bit innan jag svänger in på väg 939. Jag siktar på Ylläsområdet och Levi. Det är två av Finlands större vintersportorter och jag är lite nyfiken på att se området sommartid. Var där senast i början av mars månad och körde snöskoter.

Stannar till vid en kaffeservering efter vägen och träffar där en trevlig finländare från trakten som kör en BMW med skinnkantad sadel. Coolt! Jag börjar nog närma mig vintertrakterna ...

När jag svänger väg 939 och ut på väg 79 mot Levi har jag en finskregistrerad Transalp före mig. Vi kompiskör de 15-16 kilometrarna som kvar fram till Levi. Stannar tillsammans utanför ett av hotellen och pratar lite, eller rättare sagt försökte ... han pratar bara finska och två ord engelska - Yes och No. Med hjälp av hans son som kommer och möter på parkeringen konverserar vi dock en stund. Han har kört från södra Finland och hållit sig nära ryska gränsen hela tiden. Det förklarar också de två tiolitersdunkarna han har istället för packväskor. Han besöker Levi bla för att hälsa på sin son. Jag passar på att fråga sonen var det finns nån bensinmack i närheten och får en ungefärlig anvisning om var den ligger.

Vi önskar varandra trevlig resa och jag kör iväg för att leta upp macken. Hittar så småningom en Teboilpump, som jag försöker övertyga att ta mitt Visakkort. Lyckas inte och vill inte använda sedelautomaten eftersom jag misstänker att jag inte kan tanka för hela pengen, så att säga. Utan att fundera närmare bestämmer jag mig för att köra vidare och tänker att det nog finns nån mack lite längre fram.

Vad jag hade glömt bort var att jag innan jag åkte hemifrån hade hittat en intressant väg från Levitrakten och upp till Inari. En som inte hade glömt dock var GPS:en som med säker hand lotsade mig in på väg 955 som efter ca 17 mil mynnade ut i Inari. Efter att ha passerat ett par riktigt små byar övergick vägen till GRUS! Jiihaa, 16 mil grusväg. Jag flinade för mig själv och antog attackställning, här ska köras rolig grusväg!

Efter några hundra meter, slår det mig ... Här lär man nog inte hitta nån bensinmack i första taget. Slår av på gasen rullar in till sidan och vänder tillbaka till Levi. Bäst att se till att tanken är full om man ska grusbusa lite också efter vägen. Snabbt tillbaka till Teboilpumpen, in med en Euro-tjuga och toppfyller bägge tankarna. Lustigt nog blir det inte bränsle för många cent kvar outnyttjade. Ibland bedrar snålheten visheten.

Nytankad drar jag så iväg efter grusvägen igen. Härlig väg, fina kurvor blandat med långa rakor över de finska "länsmansryggarna". Går med bredställ igenom de kurvor där jag har sikt och inte riskerar hastiga möten. Senare visar det sig att jag inte behövde vara speciellt rädd för mötande trafik, eller trafik överhuvudtaget efter denna väg. Jag tror att jag totalt på dessa 17 mil såg max 5 fordon i rörelse.

Ett av dessa fordon var en husbil som jag hinner upp. Föraren hade nog kört här förr, han höll relativt god fart och trodde nog att han var helt ensam på vägen. Inte en blick i backspegeln på ett par kilometer. Jag ligger bakom och bidar min tid. I en öppen högerkurva där jag redan hade konstaterat att vägen var fri får jag äntligen ett par decimeters extra plats. Jag vrider jag på och drar förbi med ett lätt ställ genom kurvan. Ser i ögonvrån en mun som formas till ett stort O och anar hans totala förvåning över att det faktiskt fanns fler fordon på vägen.

Passerar Ivaljoki, ser en bil parkerad vid vägkanten. Det är två fiskare som stannat för att prova fiskelyckan i bäcken. Jag känner doften från kaffeelden och känner fikasuget komma. Vid nästa bäck, Repojoki, stannar jag till vid bron och kör ned till vattnet. Det står en finskregistrerad husbil vid nedfarten. Fler fiskare på gång, ser dock inte till dem. De fiskar sig väl fram efter bäcken. Sätter mig vid strandkanten och mumsar på en smörgås, nersköljd av mitt efterlängtade kaffe. Solen skiner, det är vindstilla, inga insekter och totalt tyst. Bara vattnet som porlar och nån enstaka fågel som kvittrar. Härligt, härligt!

Efter en stund bryts tystnaden och den tidigare omkörda husbilen passerar. Jaha, den lär man väl hinna upp igen, tänker jag. Senare, just som jag druckit ur påtåren, bryts åter tystnaden av motorljud. Misstänkt likt en enstånka tänker jag och mycket riktigt strax passerar inte bara en, utan två stycken Suzuki DR800. Förarna vinkar glatt och gasar lite extra. Jag packar ned termos mm och är snart i sadeln igen. Hinner upp de två enstånkorna efter några kilometer. Lägger mig bakom och vi kompiskör en stund. Just som vägen övergår till asfaltbeläggning igen (det var inte grus i 17 mil utan ca 7 till 8 mil) hinner vi upp husbilen. Denna gång använder han dock backspeglarna och lämnar snällt plats för oss att köra om. Tackar med blinkning höger-vänster-höger!

Jag ligger bakom de två finskregistrerade hojarna en god stund, men morrar lite över deras ojämna hastighet. Ena stunden går det 60 för att sen dra upp emot 110. Ledsnar till slut, kör om och vinkar - Vi syns! Får en härlig körning på bitvis riktigt underhållande väg de återstående milen till Inari. Funderar på middag och övernattning där. Klockan börjar dra sig mot kväll och tanken på en god middag och ett par pilsner gör att farten höjs nån kilometer extra.

När jag kommer fram till Inari, svänger jag in på torget och stannar vid affären. Här är samlingssplatsen för alla förbipasserande turister. Det står ett gäng hojar parkerade och jag stannar intill dem. Det visar sig vara tre fransmän som är på hemväg efter att ha besökt Nordkap. Alla tre kör BMW och de siktar på att åka igenom Finland för att sen ta båt över till Tyskland. Den rödvita DakarBMW´n ser rätt imponerande ut med all sin utrustning. Oljedunkar och extraflaskor av allehanda slag sitter runt om på hojen. Den körs av en livfull, mycket grånad äldre gentleman som bara pratar franska (och mycket dessutom). Hans kamrater agerade tolk utemellan i vårt samtal.

Vi pratar en stund, beundrar varandas hojar och utbyter lite vägtips, innan jag går in på affären för att köpa några finska mellanöl att ha till kvällen. Äntrar sen hojen för att åka iväg och leta upp natthärbärge.

Jag hyr en stuga på campingen. Pris: 30 €. Tar in packningen, rengör och smörjer kedjan och plockar av mig MC-munderingen. Funderar på en bastu, men priset (17 € !!) avskräcker. Jag duschar och slappar lite innan jag tar mig till hotellet för en välförtjänt middag. Dagens etapp blev ca 57mil.

Just när jag senare kommer tillbaka till stugan kommer de två stånkorna som jag sällskapat med tidigare. Två finska grabbar. De har stugan intill mig. De kommer dock med bogserlina emellan sig. Kedjelåset hade brustit på den ena maskinen strax efter att jag hade kört om dem. Stora problem, inget reservlås och inget att reparera med. De hade bogserat hojen de sista milen in till Inari, där av den sena ankomsten. Grabbarna hyser förhoppning på att få tag på en ny kedja i Ivalo under morgondagen. Det lär visst finnas nån MC-verkstad där. Vi surrar en stund, skålar i finsk mellanöl och sen kryper jag till sängs.

Dag 2. Börjar dagen med en rejäl frukost innan jag, vid åttasnåret på morgonen önskar de två finska grabbarna lycka till och drar iväg. Åker E75. Stannar redan efter ett par mil för en snabb kopp kaffe på en turistfälla efter vägen . Tar sedan väg 971 "Sevettijärventie" som leder mig upp till norska gränsen. Åter en mycket trevlig och underhållande väg genom ett landskap som kantas av massor av sjöar och vattendrag.

Mitt ute i ingenstans passerar jag en sjö med en härlig badstrand. Inte en kotte syns till men å andra sidan har temperaturen fallit en aning och himlen börjar anta en gråaktig ton.

Bitvis lockar vägens härliga kurvor att köra lite "roadracing". Hastigheten överskrider tidvis det dubbla gentemot fartskyltarna, men vad tusan ... kul är det!

Sträckan från Inari upp till norska gränsen är ca 15 mil om man åker denna väg. Hela området måste vara en sportfiskares dröm, massor av sjöar, stora som små, samt en hel del bäckar och vattendrag. I vanlig finsk anda finns också flera stugbyar med båtuthyrning, fiskeflyg och naturligtvis SAUNA. Vägskyltar som anger avstånd till sauna ser man inte annat än i dessa trakter.

Stannar till vid gränsen till Norge. Sugen på nåt att stoppa i magen hittar jag en servering i Frälsningsarméns loppisförsäljning. Gott fika i en något annorlunda miljö. Intressant att se kommersen i alla fall. Hela familjer som kom och ekiperade sig! Verkar dessutom vara en samlingsplats för lite "byskvaller".

Kikade lite på färdvägen och fann att det inte var så långt ned till Neiden i Norge. Efter en norsk kurvorgie på dryga milen kommer jag fram till bron vid Neiden Här hoppar laxarna i forsen och jag försöker fånga dem på bild. Lyckas inte trots modern digitalkamera. Sist jag var här (på 60-talet) fotograferade min far de hoppande laxarna med sin gamla Instamatic!

Anslagstavlan vittnar dock om att det finns gott om lax. 4,7 ton hitills denna säsong talar väl sitt tydliga språk.

Fortsätter min resa, nu efter E6 och siktar på Kirkenes, lite drygt 4 mil bort. Vägen följer till största delen en fjord från Barents hav för att sedan korsa en landtunga och dyka ned mot och korsa Langfjorden.

Väl framme i Kirkenes visar det sig att det är marknad i staden. E6:an går igenom staden, men den är avstängd utan vidare skyltning om hur ta sig förbi. Jag tar mig i alla fall in till centrum och parkerar vid hamnen. Promenerar runt i folkvimlet, tittar på marknaden och letar samtidigt efter nåt trevligt lunchställe. Marknadsbesökarna verkar vara från hela nordnorge samt väldigt mycket ryssar. Å andra sidan är det inte långt till ryska gränsen och i staden har man tvåspråkiga gatuskyltar. Norska och ryska.

Hela fiskeflottan verkar också ligga i hamn. Det är nog inte riktigt säsong just nu och besättningarna passar på att besöka marknaden. Även här är det ryskt inslag bland båtarna. Dock vet jag inte om jag skulle vilja fiska i Ishavet med denna båt när stormarna är i antågande.

Efter en god lunch och en liten rundvandring i staden gränslar jag åter hojen. Åker E6 tillbaka mot Neiden för att dra mig vidare mot Varangerfjorden. I bakhuvudet ligger en liten tanke om att köra upp till Vardö och Hamningsberg.

Kör E6 tillbaka mot Neiden och vidare mot botten av Varangerfjorden. Vädret försämras och det blir kallare. Det är + 5 grader och blåser en snål, kall vind från Ishavet. Jag har snart på mig alla varma kläder jag har med mig, men småryser ändå lite grann. Vid botten av Varangerfjorden måste jag bestämma mig, ta E75 mot Vardö eller E6 mot Tana och Tana bru. Stannar på ett fik i korsningen E75/E6. Fryser rejält nu. In i värmen, beställer ett vrålfika och kopplar av en stund. Sitter och tittar på ett större sällskap samer. De har sina folkdräkter på sig, har kanske varit på nån högtid. Mycket vackra kläder och silversmycken. De pratar och skrattar men tyvärr förstår jag inte mycket av samtalet.

Bestämmer mig för att köra mot Tana och följa Tana älv sydväst istället för att trotsa kylan i nordost. Tar i alla fall på mig regnkläderna för att ytterligare lindra kylan en smula.

Stannar till vid Tanabru och kikar på det gigantiska fiskepöet som man har rest alldeles intill den berömda Tana bru. Parkeringen översållas snabbt av tyska bussresenärer som rusar omkring med sina kameror i högsta hugg. Jag drar vidare efter E6:an som vägen heter på den norska sidan. På andra sidan älven går motsvarigheten på finska sidan, väg 895. Detta vägavsnitt är otroligt vackert. Man följer Tana älv som vindlar sig fram genom det vackra landskapet. Stora sandbankar och långa sandstränder syns i älven. Fiskare står långt ute i vattnet iklädda vadarbyxor och väntar tålmodigt på den stora laxen.

Stannar till helt kort i korsningen mot Utsjoki och Finland, njuter en stund i solen som nu värmer så gott. Plockar av mig regnkläderna. Det var rätt beslut att vända söderut! Drar vidare på denna underbara hojväg. Kurvorna avlöser varandra och jag njuter stort. Hinner snart upp den tjej som jag såg i Utsjokikorsningen med sin fräcka Volvo XC70. När jag kommer ikapp visar det sig att hon vill "rejsa lite". Hon står verkligen på efter denna otroligt roliga och kurviga väg. Bitvis blir jag lite orolig när jag ser hennes framfart, sladdar rejält i kurvorna och är utanför vägen med bakvagnen ett par gånger. Omkörningarna ska vi inte prata om! Beslutar mig till sist att inte stressa henne mer utan kör helt enkelt om henne och drar ifrån utom synhåll. Tuff brud!

Siktar nu på Karasjokk, för att där lämna E6 och ta väg 92 ned mot Kautokeino. Från Tana bru till Karasjokk är det ca 18 mil. Käkar middag i Karasjokk och tittar på folklivet en stund (magert). Nu återstår ca 13 mil till Kautokeino där jag planerar nattstopp. Väl framme i Kauokeino stannar jag för att tanka och surrar en stund med en taxichaufför. Känner mig fortfarande pigg och alert och bestämmer mig för att dra vidare mot Enontekiö, bara 8 mil dit. Efter att ha kört en stund kommer jag på att Enontekiö ligger i Finland och där är ju klockan en timme mer, så att säga. Har bestämt mig för att sova i stuga även denna natt och nu kan det bli spännande att få en stuga i den sena timmen.

Dag 3. Drar vidare mot Karesuando. Stannar för kaffe på mindre turistfälla. Hamnar bakom ett Schweiziskt par i kaffekön. De försöker prata med ägaren och ställer en massa frågor. Han kan dock inte engelska eller tyska, bara finska och litet svenska. Jag blir engagerad som tolk och hjälper schweizarna med deras frågor. De funderar om allt möjligt, fisken som säljs, camping i Finland (allemansrätt osv). Som tack för hjälpen blir jag bjuden på kaffe och en "doughnut", inte illa för några minuter trevligt samtal!

Kör vidare med siktet inställt på finska Karesuanto. Stannar en stund vid turistfällan på finska sidan. Träffar ett trevligt norsk par på en Suzuki 1100F. De är från Nordreisa och har helgtourat lite. Det visade sig att vi nästan hade bott grannar uppe i Inari och de var på hotellet när jag åt middag där. Världen är liten!

Åker över till svenska sidan. Stannar för tankning på OK-macken. Här verkar halva norges befolkning också tanka och handla. Lång kö med norrmän vid kassan. De tankar och köper billig tobak (åtminstone billig med norska mått mätt)

Åter på vägen igen. Rv 45 mot Svappavaara. Strax utanför Karesuando skyltas det för vägarbete, 17 km. Det är lustigt, här kör man en riktig offroadhoj men när man kommer på ett vägarbete känns det ... ostadigt. Nä tänker jag, fram med grustakterna. Stannar och slår av ABS-bromsarna. Nu kan man köra lite mer aktivt och med attack. Ligger 100-110 km/tim och har roligt. Möter en stackare på plastraket som ser pinad ut. Kör högst 30 km/tim. Skönt med offroadare. Stannar i Mertajärvi, precis innan vägarbetet upphör. Konstaterar att vi har fina vyer även i Sverige. Fortssätter och passerar kända bynamn som Idivuoma och Övre Soppero. Siktar på Lannavaara och ett besök i guldvaskarlägret där.

Det visar sig att SM i guldvaskning går av stapeln just denna helg. Intressant att gå omkring och kika på guldvaskningen. Det gäller att hitta så många av de utplanterade guldkornen som möjligt, på kortast möjliga tid. Deltagarna jobbar frenetiskt med sina vaskpannor och domarna övervakar noggrant. Stilarna är många och skiftar från deltagare till deltagare. Även vaskpannornas utseende är väldigt olika.

Även här är det väldigt internationellt. Jag ser deltagare från många olika länder i Europa.

Passar på att käka lunch i guldvaskarlägret och sitter sedan en stund och lyssnar på olika historier som guldvaskarna berättar för varandra.

Tillbaka på rv45 igen med sikte på Gällivare. Jag har programmerat GPS:en att jag ska köra via Svappavaara och sedan E10 mot Gällivare för vidare färd efter rv45 mot Lule älv. Mycket riktigt guidar GPS:en mig mot Svappavaara. Sväng höger in på gamla Svappavaaravägen ... och det gör jag. Gammal ... säkert 40 år sen den var i bruk. Kul vägstump men olyckan är nära vid en trasig vägtrumma. Vägbanan hade ersatts av ett stort hål. Jag lyckas få framhjulet över, men bakhjulet krafsar frenetisk på kanten av hålet. Puh, det gick bra i alla fall. Stannar och begrundar hålet som lätt hade svalt ett 21-tums framhjul.

Kommer fram i Svappis och drar ut på stora vägen igen. E10 till Gällivare och tankning inför återstoden av hemresan.

Vid Lappesuando-bron gör jag ett traditionsenligt stopp. Alltid kul att stanna till här en stund. Kika på förbipasserande turister av allehanda slag. Träffar ett par MC-åkare från Överkalix, som hade varit upp till Riksgränsen en sväng. Vi surrar en stund innan vi skiljs åt.

Gamla bron står fortfarande kvar, men är avstängd för trafik.

Träffar några hojåkare vid macken i Gällivare. Pratade en stund med 2 Österrikare. Det visade sig att de var från Mattighofen, där KTM-fabriken ligger. Vad kör dom?? Jo BMW 1150 GS och Honda Varadero. Kul killar, och vi skojar en stund. Jämför lite priser på bla KTM:en. Den kostar motsv 160 000 kr i Österrike (hemlandet)!!!!!

Åker vidare efter 45:an ned mot Luleälv.

Porjus, stannar för en fika på Linas kafé. Traditionsenligt kaffe och kladdkaka med grädde, ett måste! Det börjar småregna lite, på med regnstället och iväg igen.

Kul vägsträckning efter älven vid de tre kraftverken, Porjus, Harsprånget och Ligga. Av de tre är kanske Harsprånget det mest sevärda.

Strax före Jokkmokk står det två hojar vid vägkanten. Två man på huk vid den ena hojen. Jag stannar för att höra vad som hänt. Bara en lös reg.skylt. Det är två italienare som varit till Norkap. De trodde jag var polis när jag kom åkande i mina regnkläder i varselfärger ... Det förklarar också vissa bilisters plötliga laglydighet när man kommer med hojen och regnkläderna på. Svart hoj, en hjälm som uppfattas som vit och med varselfärger ... haha!

Vi snackar en stund, plåtar varandra och önskar lycksam resa.

I Jokkmokk lämnar jag 45:an och tar rv97 mot Boden.

Passerar Voullerim. I Edefors, vid bron över Luleälv svänger jag vänster för att kika på en rastplats som jag länge varit nyfiken på. Mycket fin plats. Välordnat med raststuga och allt. Bra utflyktsmål som ligger fint vid älvkanten, kan jag konstatera.

Fortsätter vidare hemåt via Harads och Boden. Äter middag i Boden med frugan, på hennes jobb och kör sedan de sista 4 milen hem till Hagaviken.

Väl hemma igen kollar jag den totala distansen för denna lilla touringtrip: 187,8 mil

Jag har njutit i stora drag av denna resa och den enda missräkningen var det kalla vädret som hindrade mig från att köra upp till Hamningsberg. Jag får dock ta på mig skulden själv, eftersom jag inte hade rätt klädsel med mig och på mig.