Irlandsresan sommaren 2001



Dag 1. Midsommardagen den 23:e juni.

Klockan nio på morgonen samlades vi vid busstationen i Älvsbyn, för att starta resan mot Irland. Målet var Killarney där årets Fim-rally skulle hållas. Alla samlades förväntansfulla. Med oss följde Ingvar Hedman och Allan och Yvonne Bergkvist en bit på väg. Irlandsresenärerna var följande: Torbjörn och Anette Nordström, Sten Carlstén, Jonny Grahn, Anders och Elisabeth Grahn, Göran Josefsson, Tord Öhman samt vi Bertil Olofsson och Ingalill Eriksson.

Vi stannade första gången i Sikfors för att hämta upp Tord Öhman. Sedan fortsatte vi till Piteå
och hämtade upp Jonny Grahn, där fikade vi. Ingvar Hedman följde oss ut på E4:an för att verkligen se till att vi åkte söderut... Felkörningarna startade redan i Piteå då Tobbe inte hittade ut ur bostadsområdet, Jonny tog täten så att vi kunde lämna Piteå bakom oss.

Nästa stopp för tankning och bensträckare blev i Ånäset. Sedan fortsatte vi en liten bit till
och åt lunch, vi åt rödspätta. Sedan stannade vi i Ullånger där vi tankade och åt glass, tur
var det för Anders som fick hjärtat i halsgropen då det var nära "soppatorsk", men han klarade
sig ända fram till pumpen. Långt innan hade vi "träsmak" i baken. Vädret var det bästa tänkbara
för hojåkning, lagom varmt och inget regn. Vi skildes från Allan och Yvonne som skulle åka
vidare till Kramfors och senare ner mot Öland.

Vid Vedabron gjorde vi ett stopp vid norra brofästet för att beundra bron och den fina utsikten.
Sista tankningen för dagen var i Nordanstig där vi stannade för att invänta Göran som gjort ett
stopp för att klä sig mera. Ändhållplatsen var i Harmånger stugby. Vi var framme ca. 19:45.
Vi stekte medhavd palt, diskade, duschade och åt frukt.
Flickorna var nyttiga och gick en promenad medan pojkarna hade rådslag i Stens och pojkarnas
stuga. Diverse läskande drycker intogs enligt uppgift. Sedan blev det dags att inta "schlafen".
Bertils mobil var ställd på väckning kl. 07.00. Första dagen körde vi 59,5 mil.

Dag 2. Söndagen den 24:e juni.

 Mobilen ringer klockan 07.00. Vi stiger upp efter en natts välbehövlig vila. Vi äter äggsmörgås till frukost. Bertil hade kokat ägg till ett helt kompani innan vi for hemifrån.
Vi städar undan, packar och ger oss iväg 08.50 från Harmångers camping.
Första stoppet blev vid Norrbränningen. Där fanns en milstolpe där Cronstedt hade sitt namn och Gustav den 3:es emblem fanns inpräntat. Där beundrade vi utsikten och drack vatten.
Första tankningen blev vid Hagsta där Bertils högra glasögonskalm pajade. Anders hjälpte till att reparera den med universalmedlet eltejp.

I Hedesunda åt vi snitzel och tog igen oss i ryggläge på gräset utanför restaurangen. Det var gassande sol och det var nära att Bertils hoj tippade eftersom asfalten gav vika för sidostödet. Vid Kolbäck tappade Bertil hojen när han skulle dra upp den på centralstödet för att tanka. Som tur var blev det endast lättare skador som kunde repareras med eltejp.
Sedan stannade vi och drack drickor i Askersund samt tankade. Strålande sol och värme hela dagen fortsatt träsmak i baken. Vilken tur att några har liten tank så vi får stanna då och då.

Torbjörn slog sitt personbästa i "blinkersuthållighet" idag. Han klarade nästan 4 mil...
Vi campade vid Vätterns strand vid Vätterviks camping. Där fick vi se en mycket vacker solnedgång. Vi åt av den medhavda palten igen. Pojkarna var och hälsade på Birgitta i Vadstena under kvällen. Stugan våran var mycket liten och utan kyl så vi fick hyra in oss med våra paltar och alla äggen i de andras stugor. Andra dagen körde vi 49,5 mil.

Dag 3. Måndag den 25:e juni.

 Idag vaknade vi samma tid, klockan 07.00 med hjälp av mobilen. Jag passade på att slänga in tvätten som inte hade torkat i torktumlaren. Vi startade ca: 09.10 från Vätterviks camping. Idag motionerade Torbjörn höger blinkers, för att det skulle jämna ut sig...
Vi körde söderut och stannade vid Ödeshög där de inte tog emot visakort vid OK/Q8-macken. Sedan gjorde vi ett stopp i Gränna där vi åt en mycket smarrig bulle och drack dricka till. Vi fortsatte till Vipjära restaurang där vi åt tortellini. Vi fortsatte färden mot Barsebäck. Vissa gjorde en kort visit i Halmstad, medan de övriga väntade på de förlorade fåren vid sidan av motorvägen.

Just innan vi och Sten hann upp de övriga hade en olycka hänt efter E6:an. Vad vi kunde se var det inga personskador. När vi närmade oss Skåne blev det väsentligt hetsigare tempo i trafiken. De körde som blådårar. Flera bilister som påbörjat en omkörning upptäckte att de skulle svänga av motorvägen och passerade endast någon meter framför Anders Grahns hoj, eller mellan någon av de andra hojarna. Vi kom lyckligt och väl fram till Barsebäck och inkvarterade oss i stugor på campingen. Vi skrämde nästan slag på tjejen i receptionen när vi kom sju motorcykelknuttar indundrandes på campingen, det var hennes första dag på jobbet. När Anders på sin bästa svenska förklarade att vi hade bokat stugor frågade hon om vi kom från Danmark eller Finland... Då sa Bertil "Förlåt säger man".

Sedan bar det iväg på middag till Anders moster Maj-Britt i Lund, Anders tog täten och av någon anledning passerade vi Statoil i Lomma flera gånger på väg till moster Maj-Britt.
Vi hade en väldigt trevlig kväll och Maj-Britt bjöd på en mycket god middag. Sedan återvände vi till campingen via Statoil i Lomma, men bara en gång på väg tillbaks. På kvällen hade vi stormöte om morgondagens rutt. Vi avslutade kvällen med en skön kvällspromenad vid stranden av Öresund. Vi trodde att Anette skulle bryta ihop på grund av alla spindlar och andra småkryp som fanns i deras stuga, men hon var tapper och överlevde natten.
Tredje dagen körde vi 38,2 mil till Barsebäck. Totalt blev det 44,02 mil medräknat Lommaturerna.



Dag 4. Tisdag den 26:e juni.

Vi fick lite sovmorgon idag. Vi åkte klockan 09.30 från Barsebäcks camping, mot Malmö och Danmark. Färden gick över Öresundsbron, en upplevelse i sig bara det, vidare över till Danmark. Vi åt på ett matställe vid vägen. Danskan är inte det lättaste att förstå. Det blev en överraskning vad vi fick att äta, för vi visste inte riktigt vad vi hade beställt... Dyrt blev det i alla fall. Resan fortsätter över Storabältbron, också en mycket vacker och lång bro.
Där fick Anders problem med sin Suzuki. Framhjulslagret hade havererat. Vi tog oss fram i sakta mak efter en hårt trafikerad motorväg fram till Kildebjaerg, en mil väster om Odense. Som tur var fick Anders tag på en servicekille. Han fick tala engelska för det är omöjligt att förstå danska.
Servicekillen kom efter ca: 2 timmar och lastade hojen. Anders och Elisabeth följde med i bilen. Vi andra körde efter och servicekillen visade oss till en jättefin camping, Blomenslyst.
Där stannade vi andra medan Anders, Tobbe och Bertil följde med in till Odense.
De skulle fixa framhjulslagren till nästa morgon klockan 09.30. Bertil passade på att köpa ett nytt blinkersglas till hojen, det som hade gått sönder vid Kolbäck.
Det kostade tre och halvfjers danska kronor. Anders berättade sedan att han hade frågat servicekillen vilka motorcyklar som krånglade mest respektive minst. Svaret blev, BMW krånglar mest och så klart YAMAHA minst. Det har Bertil fått Anders att upprepa titt som tätt under resan. Personalen på campingen var mycket trevlig och lärde oss att räkna på danska. Elisabeth och Anette var mycket nöjda över toaletterna, som var snyggt målade i rosa för damer och blått för herrar. Ägarna var från Tyskland, ett ungt syskonpar. Rent och fint överallt.

Pojkarna och Sten hyrde en stuga, vi andra tältade. Pojkarna och Sten åt sill och potatis med nubbe till. Vi fick slänga bort våra fyra sista paltar till grävlingarna eftersom de hade ändrat färg. Blomenslyst var en riktig oas vid motorvägen, med lummig grönska runt en fin damm, med flera andfamiljer och andra fåglar i. Vi gick en kvällspromenad i skogen runt campingen och igenom ett buskage och hamnade rakt in i kohagen. Väl inne i tältet igen förberedde vi oss för natten, då får vi höra ett gapskratt som går till historien. Det var Tord som skrattade så gott åt vårat tält. Tältet hade Bertil lånat av Skomakaren, och vi tyckte det var jättebra. Från våra tältgrannar hördes också glada rop och skratt, vi tror att det var körsbärsvinet som hade gjort verkan. Fjärde dagen körde vi 27,87 mil.

Dag 5. Onsdag den 27:e juni.

 Vi vaknade efter en ganska orolig natt, ovana att sova i tält som vi är. De andra var nog hungriga på morgonen för de tyckte att vårat tält såg ut som en dubbelvikt pizza.
Anders och Torbjörn åkte för att hämta hojen. Anders kom tillbaka jublande glad och frågade "Gissa vem som har de nyaste framhjulslagren här?". Efter frukosten bar det iväg mot Esbjaerg efter en mindre väg utmed motorvägen. Danskarna kör ruskigt fort liksom skåningarna.
Vi stannade vid Galtklints camping vid Lilla Bält för att äta en bit. Jag tror att vi sitter där än.. Näst intill världsrekord i långsam betjäning. Vi åt en halv kylling, cheesburgare och jordebaer. Det var bara ca: 13-14 mil kvar till Esbjaerg. Väl framme i Esbjaerg åkte vi in på färjan Dana Anglia och band fast hojarna, det var inte lätt. Till slut vände Bertil hojen åt andra hållet. Då tänkte jag "han är nog envisare än min brorsa" och det vill inte säga lite.

På båten installerade vi oss i hytten, duschade och klädde om. Vi åt buffé i restaurangen Seven Seas. Ruskigt mycket mat och gott var det, vi åt lite för mycket. Göran och Bertil delade på en god flaska vin till maten. Sedan skulle vi ner i hytten och vila lite, men vi somnade förståss och vaknade efter klockan 23.00. Det blev en lugn kväll. Flera av ressällskapet tillbringade kvällen i baren. Vi sov gott under natten, det var mjukare än att ligga i tält.
Femte dagen körde vi 13,63 mil.

Dag 6. Torsdagen den 28:e juni.

 Vi vaknade tidigt, det var mycket kvavt i hytten. Vi åt frukost och skulle sedan ha fått en visning av maskinrummet men den blev avblåst. Klockan 10.00 gick båten över från Dansk till Engelsk tid och valuta. Vi tittade på infarten till Harwich och gjorde oss beredda att lämna fartyget. Sedan bar det iväg med hojen på vänster sida av vägen. Jättespännande. Torbjörn lyckades på ett obegripligt sätt tråckla oss ut på rätt spår och ut på de lite mindre vägarna.
De älskar att göra rondeller i England. Vi såg inga vanliga korsningar utan det var rondeller istället. Vid 19-tiden anlände vi till Cross Hands Inn, där vi kunde tälta för vad vi först trodde var sex pence per tält. Otroligt billigt, men det var sex pund förståss. Det visade sig vara ett mycket trevligt ställe. Det var underhållning på kvällen av ett folkdanslag som kallade sig "Cry Havoc Morris". Området kallades Cotswold. Dansen var traditionell för området Cotswold. Torbjörn, Elisabeth och Anders var med i dansen. Bertil lämnade sitt visitkort, kanske kommer de till Nystrands Bygdegård?

På kvällen var vi in på puben och Anette och Elisabeth var i högform. De övriga gästerna på puben berättade sedan hur rädda de blivit när vi alla motorcyklister hade dundrat in på campingen. Vi fick lära oss hur man skulle uttala Killarney. Flickorna i danstruppen ville gärna se närmare på hojarna och det fick dom förståss. De skrattade av hjärtans lust när de fick se de sex kaninerna på Torbjörns hoj. Bertil fotograferade och kanske kommer bilderna på deras website? Adressen är: http://www.communigate.co.uk/oxford/cryhavoc/index.phtml.
Sjätte dagen körde vi 25,45 mil.

Dag 7. Fredagen den 29:e juni.

 Vi (Bertil och jag, Sten och pojkarna) åt en traditionell Engelsk frukost på värdshuset, ägaren av stället serverade och vi åt oss riktigt mätta. De övriga åt "varma koppen".
Vi fortsätter vår färd mot Holy Head. Vi far genom Cotswolds alla gröna kullar. Det är otroligt vackert här med fält i olika färger, gröna buskar, träd och stenmurar. Vi kör in i Wales där landskapet blir mer och mer kuperat och bergigt. Fler och fler får dyker upp överallt.
Vi gör en "avstickare" (felkörning) och hamnar på en mountain road, slingrande sig igenom bergslandskapet. Mycket smal väg och hemska stup på sina ställen, men samtidigt mycket vackert för den som vågade titta...

Mer och mer svåruttalade namnskyltar på byar dyker upp. Vi åker förbi en reservoir som kallades Graig Ddu bland annat. Sedan stannade vi och fikade på ett värdshus medan regnet öste ner vid The Devils Bridge. När vi sedan rastade nästa gång vid Kung Arthurs Labyrint, kom vi på att vi hade ytterligare 24 timmar på oss innan färjan skulle gå från Holy Head till Irland.
Alltså jättelugnt, vi som hade stressat så. Därför blev det en tur ut mot kusten istället.
Alla husen här var byggda av sten.

Vi hamnade i Harlech. Bertil tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av en Bed and Breakfast efter att ha överlevt den hemska bergsutflykten. Övriga tältade på campingen.
Det visade sig vara ett flott ställe, hela fem kuddar i sängen. Vi bodde under den stora borgen Harlech Castle som byggdes år 1287 av kung Edvard den förste, han hade åtta fruar.
Sjunde dagen körde vi 31,54 mil.

Dag 8. Lördag den 30:e juni.

 Vi sov jättegott i en helt fantastiskt skön säng. När vi vaknade fick vi en god frukost av Mick och Sandy som hade hand om stället. Sedan for vi och sökte reda på de övriga på campingen. Elisabeth visade duschbåsen som såg ut som ett gammalt "sommarfuse" i cement. Jonny och Göran åkte upp och tittade på Harlech Castle på nära håll. Sedan åkte vi vidare utmed kusten upp mot Holy Head. De sex första fåren villade bort sig. Göran hittade rätt väg medan vi andra fick backa hojarna ut från en påfart till en motorväg där det var förbjudet att stanna.
Till slut var alla sju fåren samlade och på väg åt rätt håll. Vi hade passerat bron med världens längsta namn.

Vi åkte ut till en campingplats nära Holy Head där det skulle finnas allt, dvs. dusch, toa, tvätt och bar. Baren fick vi leta länge efter, till slut hittade vi den nere i byn.
Idag fick vi sitta och "törrmöul skarpkakon" och äta kalla vita bönor i tomatsås på grund av gårdagens utsvävningar. Åttonde dagen körde vi 15,68 mil.

Dag 9. Söndag den 1:a juli.

 Vi vaknade efter en god natts sömn vi som tältade en bit från dom andra. Det hade varit en
orolig natt för de övriga i sällskapet. En Skotsk tältargranne levde rövare nästan hela natten
så ingen kunde sova i närheten. Tord hade tappat några tältpinnar och den Engelsman som sa åt
dom att sluta leva om hade inga pinnar kvar på morgonen. Tråkigt värre.
Ägaren av stället var jättebussig, han ordnade fram hinkar, värmde vatten i sin lilla
vattenkokare så att vi kunde tvätta hojarna. Sedan fortsatte vi vår färd mot Holy Head.
Väl framme vid hamnen i Holy Head lyckades Bertil och jag trycka ned en lasagne-lunch och
Göran åt cheesecake och drack kaffe, övriga åt medhavd snabblunch. En stackars motorcyklist
från Holland hade glömt låset i framhjulet när han körde iväg så cykeln föll omkull och
frambromsen pajade. Tobbe och Anders hjälpte honom upp och han kom med på färjan.

Vi hade lite strul med biljetterna, personerna på respektive hoj hade bytts ut, ingen hade
rätt hoj men vi fick följa med på färjan ändå. Vi blev nedsprutade med desinfektionsmedel
i England från topp till tå, tur att vi hade visiret nedfällt. Personalen på katamaranfärjan
var bussig och hjälpte oss att förankra hojarna, bättre service än i Danmark. Framme i Irland
var dom snällare, de sprutade desinfektionsmedel bara på hjulen. Mycket vackert väder i Irland,
vi kom nog med solen för Irländarna berättade att det regnat hela tiden förut. Vi hamnade i
New Ross vid floden Nore vid turistinformationen, där en mycket trevlig och hjälpsam kille
arbetade. Han skjutsade runt Torbjörn för att hitta någonstans att tälta. Den snälle
turistguiden ville bjuda på kaffe och Bertil blev så chockad att han sa no no och Elisabeth sa
yes yes. Vi hamnade till slut i stadsparken i centrum av staden. Han hade informerat den lokala
polisen om vår närvaro. Under kvällen kom polisen och frågade om någon hade tappat passet.
Ett Norskt pass hade upphittats.
Vi gick till en pub och Bertil fick smaka sin första Guiness. Natten blev lugn fast det var
mycket trafik i närheten speciellt på morgonen. Nionde dagen körde vi 15,99 mil.

Dag 10. Måndag den 2:a juli.

Turistinformationskillen kom på morgonen och önskade oss en trevlig resa. Vi fortsatte färden
efter en god frukost vid det närmaste matstället. Fler och fler hojar dyker upp efter vägarna.
Nära Cork stannade vi och fikade.
Vi satt i skuggan av ett träd vid kusten av Atlanten.
En lokal jordgubbsodlare kom och sålde sina jordgubbar och vi köpte förståss. När vi satt och
mumsade på jordgubbarna kom en i gänget och berättade om hur pojkarna hade blivit tillrätta-
visade av Sten som tyckte att de schvamlade när de hälsade på alla lokala fruntimmer och
poängterade utseendet sinsemellan. Vilken tur att ynglingen är med så att singelåkarna inte
spårar ur helt. När vi hade åkt iväg från New Ross tänkte nog ynglingen att han inte skulle vara
sämre än dom andra pojkarna och hälsade glatt på en dam som kom gående utmed vägen med
ledarhund och vit käpp. Det enda kvinnfolk han hälsat på hittills råkade vara blind.
Efter ytterligare 8 till 10 mil tankade vi och sträckte på benen. Sedan var det inte långt kvar
till Killarney, drygt 70 miles.

Vi anlände till Killarney klockan 14.45. Vi checkade in en dag för tidigt, därför tog det lite
extra tid. Sten och Jonny tältade första natten sedan hade de bokat hotellrum. Vi skyndade oss
att sätta upp tältet och sedan åt vi kyckling med curry och ris och pommes-frites.
Det var ganska starkt. Tidigare idag fick jag min efterlängtade mjukglass, nu är det chees-
cake som hägrar. På kvällen gjorde vi ett besök i den lokala tältbaren. Våra grannar med den
svarta flaggan var i högform, de staplade tomglas på varandra till en jättepyramid, till slut
rasade allt ner förståss. Bertil trodde att han köpt en stor flaska öl men det visade sig vara
cider, han fick sin öl sedan för att döva värken i tänderna. Vi skrev några vykort på kvällen.

Dag 11. Tisdag den 3:e juli.

 Vi sov gott i natt, grannarna med den svarta flaggan hade lugnat ned sig. På morgonen fick de
dra ut en överförfriskad ur tältet så att han inte skulle missa frukosten.
Vi fick en god smörgås med apelsinjuice och kaffe eller te till. Vi har vilodag idag, Bertil
är glad över att vi har överlevt resan så här långt. Vi passar på att tvätta kläder. Det kostar
tre pund per maskin och två pund för torktumlare. Idag mådde Bertil inte bra, han blev
preparerad med magnecyl och alvedon. Mot kvällen piggnade han till. Torbjörn påstår att det var
spänningshuvudvärk efter alla strapatser. Vi for en sväng på stan och tittade, där fick jag min
efterlängtade cheescake. Nu är det scones som hägrar.

Pojkarna och Sten var på en tur i bergen och såg på de fina vyerna. Jonny var en tur på egen
hand med hojen. Vi andra hade vilodag. Idag körde vi 0 mil.

Dag 12. Onsdag den 4:e juli.

 Bertil vaknade klockan tre på morgonen av en bil som gick på tomgång, det var förmodligen
någon som väntade på en hotellgäst. Det blåste ganska mycket under natten och var kallt, så vi
kurade ihop oss i sovsäckarna allt vad vi orkade. Frukosten var samma som igår, fast bara med
skinka på smörgåsen. Bertil längtar efter risgrynsgröt och en stekt fjällsik.
Idag gör Pojkarna, Bertil och Sten en tur ut till Europas västligaste punkt på Dinglehalvön.
De åkte utmed kusten och det blåste häftiga vindar där. Vid ett ställe stannade de och åt.
Sten åt fish and chips, övriga åt lasagne. Jonny åkte hem tidigare, han har lite besvärligt
med magen och äter lite. De fikade sedan på ett ställe där huset var helt och hållet byggt i sten,
även taket var gjort av sten.

Jag passade på att shoppa i lugn och ro hela dagen. Anette och Elisabeth har ätit och druckit
gott idag. De sov middag i två timmar. Vi gick och köpte fler Irlandskepor på kvällen.
Bertil drack en öl, jag drack juice och åt en cheesecake med kolasås och en halv jordgubbe på.
Anette och Bertil längtar hem nu. De varnar för stormar i natt.

Dag 13. Torsdag den 5:e juli.

 Vi vaknade halv åtta på morgonen och snabbade oss upp för att äta frukost, den numera
välbekanta morgonmackan med tillbehör. Sedan gick vi och duschade. Klockan 10.10 var det assembly (samling) efter Ross Road ca. tre kilometer från campingen. Vi samlades alla svenskar där. Åkte sedan i kortege till Park Fermee på parkeringen bakom City Hall i Killarney.
Där gick vi i mål och lämnade de blå lapparna. Vi ställde upp hojarna nationsvis. Vi fick en souvenirpåse och en pickniklunch, en macka, godis, chips, kakor, äpple och en burk coca cola. I souvenirpåsen låg en Fimrally-brosch och en medalj, två pennor, en flöjt, klistermärken och papper. Vi fick vänta jättelänge. Jag längtar också hem nu.

Sedan på kvällen fick vi middag i NEC-rallyhall. Kalops på fårkött och potatis och en konstig
efterrätt, det var gott. Vin eller öl till maten fast jag fick mjölk. Vi återvände till tältet
efter ett tag och övade på flöjterna, till grannarnas förtvivlan. De övriga har lämnat området.
Det är late disco tonight till klockan 02.00.

Dag 14. Fredag den 6:e juli.

 Idag fick vi stiga upp lite tidigare. Vi for och åt frukost på hotellet. Det var jättelång
kö till matsalen, eftersom vi alla skulle med på bussutflykt klockan åtta. Vi tog med oss
frukostpåsen till bussen och åt medan vi väntade. Vi steg på buss nummer 31 som sedan
förvandlades till nummer tre. Det var en händelserik färd. Guiden hette Burt, uttalas "bört".
Vårt första stopp blev vid ett motormuseum där det fanns mycket skrot. Olika modeller av äldre
bilar. Utanför såg vi jätterabarber, tre meter höga. Bertil åt svarta vinbär som växte där.
Vägen var mycket smal och krokig och bussen stor. På väg tillbaks fick vi möte av en minibuss.
De körde kanske för fort. Den mindre bussen kilades fast mellan vår buss och jordvallen på
höger sida. Endast mindre repor i lacken och ett blinkersglas trasigt.

Sedan passerade vi staden Kenmare som kallades Nadine eller Little Nest, det betyder litet bo.
Efter det fortsatte vi mot Bantry Bay. Vi stannade en stund i bergen för att ta kort på de
vackra vyerna. Här talar folket fortfarande Irländska, eller Gaeliska, annars dominerar
Engelskan överallt. Vi åker förbi Langarf som är berömt för sina fina trädgårdar och milda klimat.
Vi fick vända några gånger för som någon i bussen sa, "vi har nog kommit bört".
Till slut kom vi till Gougane Barra, där var det bröllop, vi såg ett brudpar gå in i kyrkan när
vi kom och sedan när vi åkte tillbaka samma väg var de utanför kyrkan och nygifta.
Vi stannade och åt picknick lunch, en smörgås idag med fisk emellan, chips förståss, ett äpple,
en chokladbit och en god kaka till. Vi åkte förbi ett par herrar som kastade kulor på vägen.
"Bört" berättade att förr i tiden under "sailingtimes" kastades små kanonkulor.
Spelet verkade likna boule. Vi åkte sedan förbi Macroom där internationella
hästhoppningstävlingar brukar hållas och Eurovision Song Contest har hållits.
Vi passerade en liten bit ifrån där Colin Nutley var född.

Vi hamnade efteråt på Millstreet Country Park, där fanns det en hel del hjortar, där fikade vi.
Vi åt scones med smör och marmelad på, gott gott. Efter den turen var det äntligen dags att
återvända till campingen. Vi var tillbaka på campingen klockan 17.40. Vi duschade och skyndade
oss till middagen som serverades i NEC-rallyhall igen. Idag fick vi kyckling med grönsaker
och potatis. Till efterrätt fick vi en god chokladkaka. Efter middagen var det underhållning,
några små söta flickor dansade Irländsk folkdans. De var jätteduktiga. Sedan kom ett band som
spelade varierad musik. Efter ett tag drog vi oss tillbaka för kvällen, då det var alldeles för
hög volym och för rökigt.

Dag 15. Lördag den 7:e juli.

 Idag fick vi lite sovmorgon. Vi steg upp och åt frukost vid tältet. Vi åkte in till posten inne i stan med saker som vi packat ned i ett paket för att skicka hem till Sverige.
Det blev mycket dyrt, både börsen och packningen lättade. Klockan 13.00 åkte vi iväg för att vara med på nationsparaden. Det var samling ett par mil utanför Killarney, där ställde vi upp oss nationsvis och åkte i kortege med poliseskort in till centrum. Det var verkligen en häftig upplevelse att vara med om detta. Det var massor med folk utmed hela vägen som hurrade och vinkade till oss. Vi vinkade tillbaka allt vad vi orkade och tutade. Hela staden Killarney var på fötter, gammal som ung, alla var ute på stan. Väl tillbaka på campingen duschade vi och skyndade oss till middagen. Under middagen visades en videofilm från dagens nationsparad. Vi såg oss själva där vi kom körandes. Idag fick vi ris med något köttaktigt till.

Sedan var det underhållning och prisutdelning. Trea blev Finland, Norge blev tvåa och Sverige vann! Många deltagare sprang runt med flaggor och viftade. Norge hade längsta väg till Killarney.
En klubb i nord Norge fick en stor pokal för längsta resan. Sverige fick tre challenge priser, det var någonting i plast. De överlämnade "the torch" till Danmark då nästa Fim-rally skall hållas där år 2002. Vi gjorde en tidig kväll och övade en stund nationalsången på våra flöjter.



Dag 16. Söndag den 8:e juli.

 Bertil steg upp och hämtade frukost, det var den välkända smörgåsen med te och juice och jag fick frukost på säng. Vi packade ner alla grejer och rev tältet, sedan tog vi farväl av Killarney. Vi åkte vidare mot Belfast. Idag gick det "geschwingt". Göran tog täten och vi andra följde efter.
Vi stannade och åt vid en restaurang Jerry Banners Inn. När vi kom in frågade de om vi var Tyskar. När vi talade om att vi kom från Sverige så blev de genast glada och i ett nafs hade de ordnat ett eget bord åt oss alla tio. De berättade att två av deras kockar var svenskar, dem hann vi inte träffa. Det gick "geschwingt" på restaurangen också att få mat och gott var det. Jag klämde ned en cheesecake efter den Italienska spagettin med köttfärssås. Jag tror att Göran har en inbyggd kompass för han memorerar kartan, han har den inte framme när han kör.
Det var blåsigt och kallt. Vi körde cirka 36 mil idag och var framme vid campingen redan vid 17-tiden Den hette Gateway Caravan and camping park och låg i Sligo. Vi fick en liten gräsplätt att tälta på. Natten var ruggigt kall. Jag fick ha Bertils sovsäck för den var varmare men istället började han att frysa.

Dag 17. Måndag den 9:e juli.

 Jag tog en varm dusch på morgonen, duschen hade till och med termostat, man är inte längre bortskämd med bekvämligheterna. Vi åkte vidare med Göran i täten. De hade varit delade meningar om resrutten, men Torbjörn fick sin vilja igenom som vanligt. Vi åt mat i Donegal, jag åt kalkon med pommes frites och Bertil åt beef med pommes frites. Sedan fortsatte färden och vi åkte in i Nordirland, Bertil tankade där och sedan åkte vi tillbaka in i Irland igen. Det hade varit oroligheter och sammandrabbningar i Belfast. Sedan for vi vidare till en camping, Tulach Bay, där vi slog upp våra tält. Anders lyckades pruta på priset från tio till åtta pund per tält. Vi tror att värden skruvade av varmvattnet för prutningen. Toaletterna var inte så fräscha och vattnet iskallt. Bertil hade sin uppfattning klar att detta var ett "snikbygge".

Det var mycket vackert runt omkring med berg och vida vyer, men när det började blåsa och regna kändes det som om man var ute på tundran. Pojkarna och Sten åkte en tur på kvällen till Irlands nordligaste punkt. Vi fick förankra tältet extra mycket, för vinden vände och blåste rakt från sidan och tältet blev som ett segel. Bertil skaffade sig en ny spätta under kvällen, en lokal tös önskade få åka med på hojen en bit.
Anders gjorde en egen tur ned till bensinstationen där han tankade. Nere i byn glömde han av sig och körde ut på höger sida av vägen och mötte en bil med blinkande ljus. Bilisten stannade och sa "I saw the flag!". De är mycket vänliga och trevliga människorna här och det är kanske som för oss med Norrmännen. Om man ser att de är från Norge kan man vänta sig vad som helst och saktar ned i god tid. Kanske fryser vi ihjäl i natt.

Dag 18. Tisdag den 10:e juli.

På morgonen regnade det lika mycket som förut. Vi fick packa och klä på oss i full mundering inne i tältet, för att inte bli sjöblöta. Humöret var i botten för de flesta
Resan in i Nordirland gick bra, det var ganska regnigt och blåsigt. Alla foder och kläder som rymdes var på och regnställ och skor och regnhandskar var på. Handskarna var värdelösa, man blev lika blöt med regnhandskar som utan. De gick att vrida ur vatten ur dem. Vi kom in i Belfast förbi alla heldragna spärrlinjer som fanns. Färgblindheten börjar sprida sig till de flesta övriga, förutom Sten och Göran som fortfarande "håller färgen". Egentligen är det ganska dumt av oss att ha så bråttom men det är så svårt att hålla ihop alla sju hojarna och inte tappa bort någon inne i städerna. Vi kom lyckligt och väl fram till hamnen tack vare de vänliga Irländska bilisterna som omgett oss.

Vi fikade i terminalen medan vi väntade på katamaranfärjan. Det gick fort, 40 knop, över till Stranrer i Skottland. Vi var framme efter klockan 18.00. Nu tältstrejkar Anette. All utrustning är sjöblöt. De tar Bed and Breakfast i fortsättningen . Även Anders och Elisabeth tog B&B i natt. Det var en äldre nybliven änka som hade stället och var väldigt trevlig. Sängarna var sköna enligt rapport. Vi andra åkte iväg till en camping. Det var ganska lång och slingrig väg, men till slut var vi framme. Vi kom fram till receptionen där det stod "closed" på dörren. Vidare in i baren där det för övrigt luktade lagård. De höll på att restaurera huset. Vi blev visade till en grön äng där det vimlade av kaniner, även svarta kaniner. När vi höll på att tälta mitt i regnet så kom en man och bjöd in oss alla på kaffe till deras karavan. Vi gjorde i ordning tälten. Först fick vi börja med att skura ur tälten, det var fullt med vatten i tälten, jag tog min badhandduk och torkade upp. Sedan kunde vi ta in grejerna. Våra sovsäckar var faktiskt torra. Värre var det för Tord som istället för att besöka grannarna i karavanen eldade i tältet och försökte torka sin blöta sovsäck.

Vi andra gick till karavanen där Sandra och George bodde. Sandra var småskolelärarinna och George var pensionerad. Han hade arbetat som ingenjör inom järnvägen. Vi blev bjudna på äkta Skotsk Whisky av äkta skottar i Skottland. Göran drack sin första whisky på 53 år. Johnny Walker Red Label.
Paret var jättetrevliga och vi fick lektioner i Skotsk historia. Sandra berättade historien om huset vi varit in i tidigare. Det ägdes numera av The Duke of Wellington. Själva campingen var uthyrd. Förr ägdes helaĻ området av en mycket välbärgad familj, familjen Osborne. De åkte på många resor runt om i världen och tog med sig plantor och planterade dem i skogen och trädgården. Det fanns massor av olika orkidéer där. Rhododendron var stora som höga träd. Trädgården var numera igenvuxen och det gamla huset förfallet.

Det var en jättetrevlig kväll. Vi fick kaffe och te och satt och språkade på Engelska med det trevliga paret. Göran kämpade tappert med att få i sig sin whisky. Sandra berättade om det stora huset, att nästa ägare av huset tog bort taket för att slippa betala skatt. Följden blev att alla de vackra väggmålningarna förstördes och det blev fuktskador överallt. Sedan användes det som grisfarm, det var därför det luktade lagård i baren. Vi gick tillbaka till våra fuktiga tält och där satt Tord och eldade för fullt för att försöka få någonting torrt. Det störtregnade och vi kurade ihop oss i tältet och åt baguetter och drack fanta.

Dag 19. Onsdag den 11:e juli.

På morgonen vaknade vi och rev tältet och packade ned alla saker. Bertil sa "nu är vi färdiga först av alla som vanligt". Nu har de andra slutat att kommentera vårt lilla tält, de har märkt att det är mycket enkelt att resa och att riva och fort går det. Vi har då varit nöjda med tältet. Det höll ju för regnet i "Nordpolen". Bertil körde runt ängen något varv i lugnan ro och dunsade ner med framhjulet i ett kaninhål, det var inte så djupt så det gick bra. Vi åkte in till staden och mötte Bed and Breakfast-gänget på vägen dit. Vi for och tankade hojarna och Sten köpte en glödlampa till bakljuset på sin hoj. Vi körde vidare mot Edingburg och stannade vid en mack för att tanka. Då vi skulle fara därifrån körde Torbjörn först och Jonny efter och oturligt nog blev det en krock med en mötande bil. Vi såg smällen och hur en massa delar från hojen flög i luften och Jonny kastades av hojen och ner i vägrenen. Som tur var fanns där ingen stenmur som det annars var så vanligt att se kring vägarna. Lyckligtvis klarade sig Jonny utan större skador. En stukad vänsterfot men förståss bedrövad över händelsen och över skadorna på hojen. Det blev mindre skador på hojen än vad man kunde ha trott när man såg den demolerade bilen. Guldvingen startade och med silvertejp och diverse skruvande så gick den bra att köra vidare med.

Jonny gjorde verkligen en bragd som orkade köra vidare efter en sådan smäll. Vi var nog alla lite skärrade efter händelsen. Det kunde ju ha hänt vem som helst av oss och hade det varit en passagerare på hojen så skulle högerbenet ha varit krossat och söndertrasat. Efter en timmes uppehåll på olycksplatsen åkte vi vidare och åt på ett ställe längre fram. Efter maten fortsatte vi färden mot Edingburg. När vi kom fram stannade vi vid en motorcykelaffär. Torbjörn skulle köpa en hastighetsmätarvajer men de hade ingen. Vi rastade där och gick och kollade i affärer. Bertil och jag gick rakt över gatan och åt glass och Bertil drack kaffe. Sedan fortsatte vi vår färd genom Edingburg. Det blev en spännande tripp. Jag kan nu meddela att samtliga Irlandsresenärer i Pärlans Motorcykelklubb nu är färgblinda. Förutom Göran som vi inte med säkerhet kan säga hur han har det med färgsinnet då han försvann redan i början på första varvet genom Edingburg. Vi hamnade i en brandutryckning mitt i Edingburg. De kom inte mindre än tre brandbilar efter varandra med tjutande sirener och blåljus just som vi skulle passera en stor vägkorsning. Det var många olika filer och massor av trafikljus överallt och ingen visste riktigt hur vi skulle hitta ut ur Edingburg mot väg A68.

Sedan efter många vindlingar fram och tillbaka kom vi åter till samma punkt som vi startat från vid mc-affären... När vi startade andra varvet genom Edingburg tänkte vi att vi klarar aldrig ett varv till att hålla ihop. Det var som med de tio små negerpojkarna. Nästa som blev efter i rödljusen blev Tord och vi. Vi hamnade utanför Edingburg vid Holy Wood Park, där fanns ett strövområde. Vi tog det lugnt och stannade för att ringa och få kontakt med de övriga i truppen. Vi frågade förbipasserande om vägen till A68. Den förste mannen pekade åt vänster. Nästa förbijoggande tjej sa att vi skulle åt höger. Sedan stoppade vi en Taxi och frågade chauffören om han kunde lotsa oss ut till A68, men han sa "Oh no, itīs so easy" och gav oss vägbeskrivning åt ett tredje håll. Vi följde taxichaufförens vägbeskrivning och Bertil gjorde en snygg "vändning på väg" och råkade då få med sig en "No Parking"-kon mellan hjulen. Han gjorde en så kallad "konvändning". Bertil trodde att växellådan hade brakat ihop när konen skrapade mot vägbanan. Bertil och jag tog täten och vi hittade tillbaka till de andra. När vi kom fram till de andra jublades det och de gjorde "vågen" för oss. Övriga i gänget hade blivit lotsade av en buss i hög fart genom Edingburg. "Follow me" hade busschauffören sagt. Den ende som hittat själv var nog Göran. Vi tältade utanför Edingburg förutom Anette, Torbjörn, Tord och Göran som tog B&B.

Dag 20. Torsdag den 12:e juli.

 Idag var Bertil och jag absolut sist med att bryta förläggningen. Vi fortsatte vår färd mot Newcastle. Strax efter gränsen till England stannade vi och åt home made soup och bröd. Jag köpte en prydnadshöna i trä där. Det fanns fornminnen från stenåldern där också. Sten sa att han var trött på stenar och det var vi också så fornminnena fick vara. Vi fortsatte och gjorde ett kort stopp vid Hadrianus mur från romartiden. Romarna byggde muren som skydd mot de krigiska skottarna för nästan tvåtusen år sedan. Den var tolv mil lång. Vi fick se muren på avstånd på grund av risken för mul och klövsjuka. Sedan åkte vi vidare mot Newcastle och förbi där Torbjörn bodde 1992. Det var fullbokat där och de gamla ägarna hade sålt och köpt ett annat hotell närmare centrum. Vi blev lotsade till det nya stället av en man som arbetade där på gården. Han körde före med bilen och vi kom efter med våra sju motorcyklar.

Vi kom lyckligt och väl fram till Chirton House Hotel och kvinnan i receptionen verkade chockad av att se så många gäster på en gång, dessutom motorcyklister. Damen hade rum till oss alla och vi checkade in. Vi hade tur eftersom det var någon slags festival i Newcastle och de flesta hotell var fullbokade. Vi tog in våra saker på rummet, duschade och klädde om. Hojarna fick vi ha inlåsta i garaget under natten. På kvällen tog vi en tur in till centrum med en typisk Engelsk taxi. Det var Sten, Göran, Tord, Bertil och jag. Jonny stannade på hotellet och övriga var ute på egen hand. Taxikillen gav oss biljetter på gratisdrinkar. Det innebar att hade man köpt en drink så fick man nästa gratis om man lämnade en biljett. Tord hade fått fem biljetter. Vi åt på ett ställe i Chinatown där man fick äta allt vad man orkade för 5,99 pund om vi betalade före 19,30. Det var jättegott och mycket mat och jag avslutade med friterade bananer och glass.

Sedan gick vi vidare till 53:an och gratisdrinkarna. Stället var bra men musiken var ganska jobbig. Bertil beställde en Cuba Libre men det visste de inte vad det var så det blev rom och cola... Vi tror att Göran blev kär i barflickan. Hon var mycket söt och rar och Sten erbjöd sig att vara tärna på bröllopet... Vi tog en promenad efteråt och kom på att vi nog inte skulle hitta tillbaka till hotellet själva, därför tog vi en taxi hem. Väl åter på hotellet så öppnade värdinnan baren och den som ville kunde ta en sängfösare. Torbjörn och Anette "joinade" oss i baren.

Dag 21. Fredag den 13:e juli.

 På morgonen väntade den numera välkända Engelska frukosten, framburen av en något stressad värdinna, som ilade fram och tillbaka mellan borden ivrigt "tjattrande" på engelska. Hon var ganska rolig och humoristisk. Sedan gick vi upp på rummet och vilade en stund. Efteråt packade vi ihop våra saker och baxade ut hojarna ur garaget och gjorde oss klara för avfärd. Med oss hade vi värdinnans vägbeskrivning, en karta gjord speciellt för att hålla Skandinaver borta från centrum. Göran tog täten och svängde av åt fel håll, rakt mot centrum. Vi stannade, vände och kom till slut fram till färjeterminalen. Där fick vi vänta jättelänge. Till sist fick vi åka in på färjan. Det var mycket halt på bildäcket och det var primitiva fästanordningar för hojarna. Anders berättade att en motorcyklist hade kört omkull och hojen gled på sidan in i färjan just när han och Elisabeth körde in på bildäck.

Vi tog våra saker och installerade oss i hytterna. Vi hade problem med hyttnycklarna. Vi kunde inte ta oss in med de streckkods kodade korten så vi gick till informationen. Bertil sa till mannen i informationen att det var "very big problem", mannen talade danska men Bertil fortsatte med sin engelska. Kortet blev i alla fall omprogrammerat så att vi tog oss in i hytten. Sedan bokade vi bord för att äta middag på restaurang Seven Seas. Medan vi väntade på middagen gick vi till taxfree shopen och gjorde en del inköp där. Naturligtvis gick vi på däck och såg på vågorna och de många oljeplattformarna. Bertil och jag gjorde en tidig kväll.

Dag 22. Lördag den 14:e juli.

 Vi steg upp före klockan åtta på morgonen. Det hade varit en del sjögång under natten, vissa hade sovit sämre och vissa bättre. Anette berättade att hon hade varit lite orolig för färjorna innan, men det var nog hon som sov bäst av alla. Vi gick upp till restaurangen och åt frukostbuffé, sedan var jag tvungen att gå och lägga mig en stund eftersom jag hade ätit för mycket igen. Klockan nio på morgonen anlöpte vi Kristiansand i Norge och gick därifrån klockan elva mot Göteborg. Det var mycket att se under resan, vi såg Skagens udde i Danmark, många fiskebåtar och andra färjor och fartyg. Klockan fyra passerade vi vinga fyr och halv sex på kvällen var vi framme i Göteborg.

Det var verkligen härligt att vara tillbaka i Sverige igen, få köra på höger sida av vägen och se de fantastiskt fina vägskyltar som vi har. Slippa se "slow" eller "araf" skrivet på vägarna, eller alla dessa "roundabouts". På hemfärden splittrades gänget. Torbjörn, Anette, Anders och Elisabeth körde eget race hem. Bertil och jag följde med Sten och pojkarna väg 45 upp till Karlstad. Där skildes våra vägar. Jonny körde ensam hem. Det var strålande solsken och varmt långt fram på kvällen. Mot natten kom vi fram nära Gävle, där tältade vi vid sidan av vägen.

 

Dag 23. Söndag den 15:e juli.

 Idag var det slut på det vackra vädret. Det enda vi gjorde var att tanka, köra och äta på vägen hem. Det blev åttio mil i hällregn på hemfärden. Det var nära att vi hade gett upp när vi var mellan Örnsköldsvik och Umeå då det regnade så mycket. Men vi kämpade oss hela vägen hem. När vi kom till Älvsbyn klockan tolv på natten körde Bertil fyra varv i rondellen för att fira hemkomsten, det råkade komma en bil så han styrde ut ur rondellen i riktning mot Nystrand. När vi kom till Nystrand passerade vi hela byn och jag blev rädd att han skulle fortsätta ut på Jokkmokksvägen som han hade talat om tidigare. Vi vände vid Nystrandsbron och for hem. Klockan ett på natten stekte vi och åt palt som min mamma Gun hade lämnat i vår kyl.

Epilog.

 När vi läst igenom berättelsen finner vi att det har varit lite för mycket mat och lite för lite motorcyklar. Vi har ju i alla fall varit på ett Fim-rally. Det 56:e Fim-rallyt i Killarney hade 1645 deltagare från 28 nationer. Det fanns alla möjliga sorters motorcyklar där. Det fanns många Pan European, Guldvingar, och alla möjliga sorters hojar med eller utan sidovagn. Sten var helt salig över att se alla fina BMW:er som fanns där. Vi råkade vara vid grinden till campingen just som det sent på kvällen kom en hoj stånkandes in, en HRD av 1926 års modell, körd av en tjej från Storbritannien. Det blev stort jubel när hon anlände.

Vi träffade Aimo Nietosvuori, Fim-rallyveteran från Lund. Han var på sitt första Fim-rally i Moskva samma år som jag föddes. Han hade nu varit med på trettiofem Fim-rallyn. Han sa, vi ses nästa år i Danmark.

Det bestående intrycket av resan är ju ändå att vi var så välkomna som Svenskar på de Brittiska öarna och på Irland. Överallt där vi har varit och talat om att vi kom från Sverige har det blivit glada miner och alla har varit hjälpsamma och trevliga.

 

Ingalill Eriksson.