Jag är medlem av en orkester, Piteå Symphonic Band, oftast bara kallat PSB. Vi är 50 ungdomar i åldern 14-19 år (åttan till och med tredje året på gymnasiet). Vi kommer från piteås all hörn, från blåsmark ute i bushen till piteås innersta innerstad. Torsdagar klockan 17.30 samlas vi för att träna, prata med våra kompisar som vi inte träffar så ofta, bli utskällda av vår ledare Christer Börlin och så vidare...
Ja just det ja. Christer är PSB's ledare, tillsammans med Anders Andersson, som är slagverkslärare och jättefärsk från musikhögskolan. De turas om att dirigera låtarna, och den som inte dirigerar brukar hjälpa slagverket.
Tyvärr har jag ingen möjlighet att räkna upp alla som finns med i PSB, som jag gjorde med min klass, dels därför att jag inte känner alla och dels för att jag inte har någon lista över alla medlemmar...Men om jag skulle få tag i en lista, kommer jag att uppdatera denna sida med namn och instrument.

I somras var vi till Italien med orkestern. Vi var till Lido de Jesolo på östkusten, ett par mil från Venedig. I Lido de Jesolo bor det en svensk invandrare, som varje år anordnar en festival med blåsorkestrar från Sverige. Vi var en av de åtta orkestrarna som fick den stora äran att komma dit. I alla fall så lämnade vi, den tjugoåttonde juni, musikskolans högkvarter i stan med löfte om att komma segerrika tillbaka. Men vi hade ingen aning om vad som väntade oss...
Först väntade fyra dagar i bussen, med ett uppehåll i Danmark efter två dagar. Sen väntade några stekheta dagar på stranden i Lido med bad och solning, och lite shoppingrundor längs den två mil långa gatan... Precis lagom till vår första spelning slog vädret om, så att vi under vår första marsch fick marschera i spöregn. Inte så roligt. Och inte blev det roligare den andra spelningen heller. Det var in i det sista osäkert om vi skulle våga oss på försöket att slänga upp slagverk och elanläggningar på scenen. Christer och Anders var optimistiska, och skrek lite snällt åt oss att bära upp grejerna på scen. Det gjorde vi.

Men det skulle vi aldrig ha gjort.

Efter 3/4 av den första låten, började stora, tunga droppar falla ner på oss. Som tur var, hade campingens ägare låtit sätta upp några stora parasoll, som vi fick gömma oss under tills det skulle sluta regna. Vi väntade och väntade (det här börjar likna en skräckberättelse, inte sant?) men det slutade inte regna... förrän efter en kvart. Då var alla dyngsura och genomfrusna och ville ge upp. Till allas förvåning ville Christer också det.
Sagt och gjort. Så snart regnet började avta, kastade vi ihop grejerna och flydde till bussen. Det lustiga var att så fort vi fått ihop allt och satt oss i bussen slutade det regna helt, och efter en stund började solen krypa fram bakom de gigantiska molnen...

Lyckligtvis blev inte hela veckan likadan. Dagen därpå såg det i och för sig lite grått ut, men vi klarade oss från regnet i alla fall. Resten av veckan klarade vi oss helt från regnet, och kunde genomföra våra spelningar i lugn och ro. Sista fredagen, dagen innan vi skulle fara, var det dags för Grande Finale - spelningen tillsammans med de andra svenska orkestrarna då vi skulle spela först en egen låt och sedan några låtar med de andra orkestrarna.
Det gick riktigt bra, och vi fick massor av applåder från de cirka 5000 närvarande blåsorkester-entusiasterna... Men tyvärr så skulle vi ju fara dagen därpå, så vi hann inte ta emot så mycket hyllningar, utan det var bara att pysa hem till hotellet för att börja packa...

BILDER TILL DENNA SIDA SÖKES, MEJLA MIG OM DU HAR NÅGRA BRA SÅDANA

Den här sidan har besökts gånger

Tillbaka till familjens hemsida Tillbaka till Emils hemsida